Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Gralsökarens förtrogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
En gång frågar honom Ida Bäokmann, om
Nietzsche varit hans förebild. Mitt i sitt elände
höjer han huvudet, ögonen blixtrar, och han
svarar: ”Jag är själv förebild.”
Han röjer en dag priapusdyrkarnas
hemlighet, och skildringen har alla tecken att vara
autentisk:
’”Vi priapusdyrkare ha ett hemligt tecken.
Jag skall lära dig det, så att du kan känna
igen oss’, fortfor han, och det kom ett stänk
av elakhet i rösten, då han beskrev det för
mig. ’Men allt måste döljas, och det är just
däri retelsen ligger. Man behöver blott göra
en antydan till en gest, och gärningen dallrar
igenom en.’ Därefter började han ånyo
beskriva ohyggliga dåd, vilka frampressade
kallsvetten på hans panna.”
Ur dessa ångestanfall stiger så fram den
hänförande symbol, som det kanske ur rent
estetisk synpunkt är Ida Bäckmanns största
förtjänst att ha räddat. Det är, när skalden
börjar tala om ”Vasen Tjusning”, som en gång
skall befria människorna från Priapos’ våld.
”Gud, giv mig renhet”, ropar Fröding som
en annan gång kan beteckna sig som ”den
elektriska apparat, genom vilken världens
synder tala.” Hans egen personlighet brister under
dessa hemska år, han tycker sig bära den
skapade mänsklighetens hela vånda och tvingas
att tömma dess förödmjukelses kalk i botten,
samtidigt som hans sinnen förfinas, så att
han kan höra sol- och månskenet sjunga.
Han formulerar också den enda bön han
numera törs be — den är av samma gripande
verkan som den bön av Selma Lagerlöf, som
avslutar ”Körkarlen”: ”Om jag utan att det
blir till pina eller skada för någon annan kan
få det jag åstundar, så giv mig det!” — ”Att
vara lycklig och göra lycklig — det är att vara
Gud”, sade han en annan gång. Och han
till-lade: ”När jag blir frisk, skall jag koncentrera
solen till en dryck åt dig.”
Det nu anförda förefaller mig vara till fyllest
för att visa, vilket värdefullt och gripande
till
skott till vår kännedom om Fröding, som Ida
Bäckmanns bok innehåller.
3
”Gralsökaren” innehåller ytterligare ett
moment av allra högsta intresse. Det berör Selma
Lagerlöf.
Av vikt är naturligtvis bokens utförliga
inledning, där Selma Lagerlöf berättar om sina
egna förbindelser med Fröding. Men viktigare
är de brev från Selma Lagerlöf, som nu för
första gången publiceras i bokens sista avsnitt.
Ida Bäckmann, som är en genuin kristen av
samma art som till exempel de romanska
mystikerna, anser sig ha fått ett uppdrag av
den döde Fröding, gällande Selma Lagerlöf:
att rädda diktarinnan undan
”undermåligheter” och tvinga henne att sikta mot det
högsta. Selma Lagerlöf å sin sida grips av
medkänsla med denna kvinna, som brutalt
skilts från den man hon älskat, och råder
henne att skriva en bok om sina upplevelser.
Hon övervakar i detalj bokens tillkomst och
räknar den som ett dokument av skakande
kraft och största värde. Var och en, som
rynkar på näsan gentemot Ida Bäckmanns bok,
bör minnas, att Selma Lagerlöf alltid varmt
beundrade den.
Tack vare detta samarbete knöts mellan de
två kvinnorna ett vänskapsförhållande, som
likaledes skulle komma att rymma stor
spänning och många kval. Det finns de, som anser,
att detta vänskapsförhållande var att beklaga,
och det cirkulerar rykten om dess art, som jag
anser det vara min plikt att vid tillfälle
utförligt dementera. Den som tagit del av det
huvudsakliga materialet vet, att för
kännedomen om Selma Lagerlöfs sanna
personlighet och djupaste personlighetskamp är hennes
serier av brev till Ida Bäckmann av
utomordentlig vikt. Selma Lagerlöf visade sig för
världen — och även för en del av sina
vänner — som en sval, resignerad och vis sibylla.
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
