Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Revytidningen Taggen, anmäld av Georg Svensson - Han som kom till middag, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och fräschhet; man slipper de gamla
paradhästarna liksom den ålande kuplettdivan och
de obligatoriska balettnumren. En revy utan
elakheter är ju ingen revy, därför ha även här
några värnlösa offer utsetts, av vilka man
hyser ett visst medlidande med Ester Lindin
och Maja Schmidt medan däremot
Informa-tionsstyrelsen nog tål vad den får. En visa
ägnas Norge, en annan det ockuperade Paris,
och vi få vara glada så länge sådant får
sjungas med sådant oförtäckt patos på våra
scener. Som gästförfattare uppträdde Nils
Ferlin och Hjalmar Gullberg med dikter, vilka
applåderades så livligt att man kan hoppas
på att lyriken småningom kan bli folkläsning
igen. Skola några skådespelare särskilt
framhållas får det bli Stig Järrel, som verkar
laddad till bristningsgränsen med humor, och
Dagmar Olsson, ett fynd i den burleska genren.
Han som kom till middag av Moss Hart och
George S. Kaufman. Vasateatem.
Huvudpersonen i denna amerikanska
succéfars, Sheridan Whiteside, är en mycket
närgången karikatyr av Kaufmans gamle
med-författare Alexander Woollcott. Om denne kan
man i uppslagsböcker inhämta att han under
1930-talet var en enormt populär radiotalare
(bokrecensent och kåsör under
programrubriken ”The Town Crier”), som fick
mottaga mera ”fan-mail” än någon annan av
Columbiabolagets artister; att han uppträtt
som skådespelare bl. a. i en film tillsammans
med Noel Coward; att han som kritiker gärna
ställt sin entusiasm och flödande vältalighet
till av honom upptäckta förmågors
förfogande; att han tagit sig an de blindas sak
samt att han betecknats som ”en av de
sentimentalaste bland nu levande människor”,
vilket icke hindrat honom att spela en stor
roll i New Yorks högintellektuella kretsar.
Man måste nog vara ganska väl insatt i
denna bakgrund och hysa djupare intresse för
dess mestadels efemära celebriteter inom
scenens och filmens värld för att ha lika
roligt åt stycket som man tydligen haft vid
Broadway. Kaufman och Woollcott äro
medlemmar av samma sällskap för inbördes
be
undran, och att satiren av den senare inte
missuppfattats som ovänlighet framgår av att
han själv spelade rollen vid framförandet i
New York. Det kan inte hjälpas att en i
förhållande till New Yorks så utsocknes publik
som Stockholms känner sig litet som kusinen
från landet inför en uppvisning av
huvud-stadskvickhuvudenas practical jokes och sj
älv-upptagna lek med varandras svagheter.
Pjäsen är oerhört bullrig, och roligheterna
avfyras som kanonskott. Den bästa roligheten
är själva uppslaget. Mr Whiteside råkar under
en föredragsturné i landsorten ut för ett
lår-bensbrott och placeras som invalid i närmast
till hands liggande familj. Det brackiga
herrskapet är omåttligt stolt över att under sitt
tak få härbärgera en sådan storhet, men deras
glädje förbyts snart i förstenad fasa.
Radiocharmören visar sig vara den värsta gökunge
som lagts i ett småfågelbo, han ockuperar
omedelbart hela villan och driver värdfolket
på flykten med häpnadsväckande invektiv.
Paket, telefonsamtal, brev och telegram
strömma in från världens alla hörn, ett
kackerlackssamhälle, en mumiekista och fyra
pingviner ingå i presenterna, och småningom
anlända också representanter föi’
bekantskapskretsen, som sträcker sig från straffångar till
världsberömda filmstjärnor och pjäsförfattare.
Mitt i bråten tronar i sin rullstol den
vithårige charmören, utspökad i hiskliga
dressing-gowns och halsdukar, svärjande, spottande,
rökande, snaskande, telefonerande,
drömmande, bestickande alltefter humorerna som gå
som molnen en blåsig sommardag. Det är ett
roligt porträtt av Divan, som Anders de Wahl
har alla naturliga förutsättningar att
kongenialt förkroppsliga. Det händelsemaskineri
som roterar omkring honom kan man tala
tyst om, det är slapstick av grövsta slag och
tröttar mycket snart genom sina groteska
proportioner. För att det skall gå smort
fordras en ensemble lika trimmad som en
cirkustrupp, och därhän förslog inte
Vasa-teaterns resurser. Irma Christenson och Margit
Manstad sekunderade med brio, en gammal
sjuksköterska spelades med djup komik av
Viran Rydquist, men sedan sjönk
rollbesättningen gradvis ned till amatörteaterns nivå.
Georg Svensson
631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
