Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Major Barbara, anmäld av Nils Beyer - Kitty Foyle; En skön historia; Lika barn leka bäst, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Film
Major Barbara. Gabriel Pascal. United
Artists.
Det dröjde länge, innan Bernard Shaw
släppte till sina pjäser för filmning. Hans
långvariga tvekan är också förståelig med
hänsyn till den speciella karaktären av hans
dramatiska diktning. Filmen kräver i första
rummet en fängslande yttre handling, men det
är aldrig handlingen, som är det intressanta
i Shaws pjäser. Det intressanta är hans
kommentarer till handlingen. Som dramatiker är
han mindre berättare än han är resonör, filosof
och kvickhuvud. Framför allt är han
replikförfattare — i dialogen ligger hela hans
dramatiska konstnärskap.
Hans första film, ”Pygmalion”, blev också
ett bländande prov på fotograferad teater,
medan den som film hade sina svagheter.
Samma omdöme gäller om Gabriel Pascals
filmatisering av ”Major Barbara”. Även
denna gång har regissören nalkats
teaterpjäsen med mera veneration än egentligt
filmsinne. Han har inte velat spilla ett enda av de
gyllene ord, med vilka den geniale satirikern
kommenterat det sensationella mötet mellan
frälsningsarmen och vapenindustrin — och
resultatet har blivit en i hög grad ”ofilmatisk”
men lysande kvick film, som samtidigt bjuder
på den yppersta skådespelarkonst den engelska
teatern för närvarande kan prestera.
Den unga Wendy Hiller — som spelade
Eliza i ”Pygmalion” — gör en ännu mera
lysande prestation som Barbara. En viss
medfödd blandning av finhet och folklighet i
hennes apparition har gjort henne särskilt ägnad
för denna roll av en överklassflicka i
slummens tjänst. Men hennes viljestyrka, hennes
patos, hennes religiösa extas är samtidigt
genomlyst av en humor och ett sunt förnuft,
som på ett fullkomligt sätt återger diktarens
egen syn på sin skapelse. Hennes ingalunda
vackra men egendomligt fascinerande
uppenbarelse visade en ung skådespelerska, som med
ett slags intuitiv säkerhet avlägger
mästerprovet — ett varje gång man får uppleva det
lika betagande skådespel! Nils Beyer
Kitty Foyle. Sam Wood. RKO-Radio.
En skön historia. George Cukor. Metro-
Goldwyn-Mayer.
Lika barn leka bäst. Alfred Hitchcock.
R. T. O.-Radio.
Filmversionen av Christopher Morleys
språksamma och pikant närgångna
monologroman om den typiska amerikanska
butiks-och kontorsflickan Kitty Foyle har satts högt
av filmindustrins eget folk. Vid den stora
årliga omröstning som utmynnar i den
amerikanska filmakademins (The Academy of
Metron PictureArts and Sciences) utdelning
av priser till de bästa prestationerna inom
olika områden av det senaste årets
filmproduktion erhöll i våras Ginger Rogers en dylik
utmärkelse för sin skådespelarinsats i ”Kitty
Foyle”. Filmen som helhet placerade sig i
samma omröstning som numro tre efter
”Allt detta och himlen därtill” och
”Utrikeskorrespondenten” och före ”Vredens druvor”,
”Vår lilla stad”, Chaplins ”The great dictator”,
”Brevet”, O’Neillfilmen ”The Long Voyage
Home”, ”En skön historia” och ”Rebecka”.
Man är nyfiken att se hur regissören och
författaren skall få bukt med Christopher
Morleys teknik att låta Kitty Foyle i form av
en monolog med sig själv berätta sitt liv
framlänges och baklänges, härs och tvärs, som
det faller sig. Ordnade i kronologisk serie och
berättade i andra hand kunna inte gäma den
lilla sekretösens och parfymförsäljerskans
erfarenheter bli annat än ett ordinärt
film-melodrama om kvinnan av folket som först
efter sju sorger och åtta bedrövelser kom
underfund med att det var hon som var för
god för mannen av societet och inte tvärtom.
Sam Wood har verkligen lyckats få in något
av det intima monologmomentet i filmen, även
om inte det inledande tricket med
konversationen mellan flickan och hennes spegelbild
är så lyckad i sin påtagliga orimlighet. Folk
som går omkring ensamma på en scen och
berätta vad publiken måste veta för att
förstå resten av handlingen äro lika litet
trovärdiga på film som på teatern. Men
övergångarna mellan de olika avsnitten i Kitty Foyles
historia äro fyndigt utförda och få ett stänk
av sagans poesi genom den lilla kristallkulan
med den kälkåkande flickan. Eljest är filmen,
tagen stycke för stycke, knappast mer än
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
