Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Första divisionen, anmäld av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
här hade gjort en mönstergill själsstudie i sitt
speciella rollfack — charmören, som är sjuk
invärtes, mannen, som befinner sig i sin egen
svaghets våld.
Filmen utvecklar sig mot slutet till
kriminaldrama, fullt logiskt men inte utan ett visst
effektsökeri. Detta hindrar dock inte att den
i sin helhet är en absolut korrekt
genomförd psykologisk studie av den själssjukdom
man kallar paranoia. Den uppfyller därmed
inte endast ett sanningskrav, utan också ett
elementärt dramatiskt krav. Vad som skiljer
en god film från en dålig, liksom en god
skådespelarprestation från en mindre lyckad,
är nämligen just den psykologiska
motiveringen. Det är avsaknaden av en sådan
motivering, som förvandlar den spännande
historien med ett ovanligt händelseförlopp till en
kolportagemässig produkt.
Man kan just nu illustrera detta
förhållande genom att med ”Himlens vrede”
sammanställa den senaste svenska filmen med anspråk
på att skildra en allvarlig
äktenskapskonflikt. Den heter ”Bara en kvinna”.
Filmdrama-tiskt är den ypperligt berättad i Henriksons
och Jules Sylvains manuskript, varje scen
utvecklar sig organiskt ur den föregående, och
det finnes knappast några påhängda
”roligheter”, sådana som här hemma ansetts — och
väl ännu i stor utsträckning anses —
nödvändiga för publikintresset. Men trots detta är
själva konflikten omöjlig, därför att den
”försummade hustru” den rör sig om, aldrig
skulle kunna bära sig så originellt åt som hon
gör, med de förutsättningar hon fått i filmen,
och med den karaktärslöshet, som Karin
Ekelund gett henne i sitt spel. Hur hade hon
egentligen tänkt sig, att denna människa var
beskaffad? Ja, det var det man inte fick reda
på, men som skulle ha varit det intressanta i
historien.
Efteråt, när man tänker tillbaka på filmen,
har man en känsla av att det är något denna
har glömt att berätta. Att det finns en
förklaring till kvinnans uppseendeväckande
handlingssätt, en mystisk hemlighet, en dunkel
familjetragedi, som blivit borttappad, ungefär
som om man sett en utländsk film, där några
för hela filmens förståelse avgörande repliker
gått förlorade för en. Men tyvärr — så är
inte fallet. Det är enklare än så. Hela denna
välinspelade film är bara ett vittnesbörd om
den svenska filmens bristande förmåga att ta
sina konflikter och människor på allvar. Men
därför blir de inte heller dramatiskt
spännande. Ty ingenting står ju egentligen på spel.
I lustspelet har också svensk film i regeln
visat sig mera hemmastadd, och ”Fröken
Kyrkråtta” har blivit en god folkkomedi,
lokaliserad till Göteborg och Stockholm. Synd
bara, att man inte också fått se den miljö, från
vilken den lilla fattiga och energiska
kontors-damen härstammar. Den hade dock kunnat ge
ett ovärderligt plus åt filmatiseringen. Det är
ju det som är det fina med filmkameran, att
den inte är innestängd av en teaterscens tre
väggar. Men bortsett från denna förspillda
chans är filmen utmärkt i sitt slag. Den är det
i hög grad på grund av Edvin Adolphson som
den store affärsmannen med sin ”farliga”
charm — men framför allt tack vare det
fenomen, som heter Marguerite Viby. Med sin
sprittande aktivitet, sina klara, spelande ögon,
sitt inre flöde av en spontan komik friskade
hon upp den gamla komedin, så att den blev
som ny för våra ögon och öron.
Första divisionen. Hasse Ekman. Terra.
De stockholmska filmrecensenterna har
ibland den lilla svagheten att se mera på syftet
än på resultatet. Endast därigenom kan man
förklara, att en så dilettantiskt regisserad film
som ”Första divisionen” blivit föremål för en
sannskyldig panegyrik i pressen. Hasse
Ekman är långtifrån någon färdig filmregissör.
I denna ambitiöst tänkta flygarfilm finns det till
exempel inte en kamerainställning, som röjer
konstnärlig uppfattning — och med undantag
av en skådespelare som Lars Hanson, som
själv vet, vad han vill, spårar man
ingenstädes en originell personinstruktion. De löst
tråcklade intrigstumpar, som fått ersätta en
verklig dramatisk handling, kan inte heller
väcka något mänskligt intresse. Det som är
av värde i filmen ligger uteslutande i själva
miljön — och i de känslostämningar vårt
flygvapen i och för sig måste väcka hos en
svensk publik i tider som dessa. Nils Beyer
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
