Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Kitty Foyle; En skön historia; Lika barn leka bäst, anmälda av Georg Svensson - Himlens vrede; Bara en kvinna; Fröken Kyrkråtta, anmälda av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
habil vardagsvara, där kärlek, skämt och
hj ärtnupenhet blandas i ordinära doser.
Ginger Rogers får tillfälle att spela över hela
registret av kvinnliga känslor och hon gör det
som en verklig karaktärsskådespelerska, sund
och söt att se på och helt fri från den
affekta-tion som annars brukar insmyga sig i de
amerikanska stjärnornas spel.
Philadelphia måtte ha övertagit Bostons
ställning som den bornerade societetens
speciella hemvist i Amerika. Därifrån är
överklassgossen i Kitty Foyle och där tilldrar sig också
”En skön historia” (”The Philadelphia
Story”), som handlar om hur en bortskämd
och frigid societetsflicka blir tillplattad och
upptinad genom ett par rådiga mäns
ingripande. Den demokratiska tendensen är dock icke
lika entydig som i till exempel Caprafilmerna,
ty filmens elakaste karikatyr är ägnad en self
made man, som troligtvis gjort mera rätt för
sig än alla de andra tillsammans. Filmen är
en crazy, som lider av felet att vara just en
aning för intelligent och antikonventionell.
Det sterila i genren lyser här igenom mycket
kraftigt, och kvickheten urartar till
intellektuellt oväsen. Men en scenföljd är ganska
oemotståndlig, den som går i champagnerusets
tecken och kulminerar i Katharine Hepburns
och James Stewarts saligt ansvarslösa
kärleksscen. Det är sällsynt att se skådespelare
utlämna sig så helt inför kameran. Hepburn är
svår i sin tillgjordhet att börja med men blir
småningom mänsklig utan att uppge sitt
oförnekliga raffinemang. James Stewart fick för
sin rollskapelse samma utmärkelse som Ginger
Rogers för ”Kitty Foyle” och det får han nog
anses förtjänt av. Mera i bakgrunden lomar
Cary Grant omkring som den rara björn
han är.
”Mr. och Mrs. Smith” eller på svenska ”Lika
barn leka bäst” är Hitchcocks första försök
i crazystil, och kritiken har i allmänhet låtit
honom förstå att det också bör bli hans sista.
Jag hade för egen del stort nöje av filmen,
som är mycket mindre medveten om sin
obetalbara sophistication och sinnessvaghet än
crazyfilmema bruka vara. Här är det en hård
regissör som hållit i tömmarna, skådespelarna
tillåtas inte några improvisationer och
apkonster utan allt är sammanhållet av en mans
föreställning hur det bör vara. Historien som
sådan är inte värd mer än en höjning på
ögonbrynen men de enskilda episoderna äro
beundransvärt genomförda och i ett par fall
oemotståndligt komiska. Fotografering och
iscensättning perfekta. Paret Carole Lombard
-—Robert Montgomery ge varann en verkligt
god match. De äro jämbördiga motståndare.
Georg Svensson
Himlens vrede. W. S. van Dyke II.
Metro-Goldwyn.
Bara en kvinna. Anders Henrikson. Wive.
Fröken kyrkråtta. Schamyl Bauman. Wive.
Den största förlust, som den svenska filmen
har lidit efter Gösta Ekmans död, är
amerikanarnas bortrövande av Ingrid Bergman. Det
var inte bara det, att hon blivit vår främsta
filmskådespelerska. Genom sin blotta närvaro
tvang hon scenarioskribenterna upp på ett
mera krävande plan än det där de annars rör
sig. Hon visste, att för att kunna uppfylla de
krav, som publiken ställde på henne, måste
hon ställa sina egna krav på filmen. Hon tog
inte emot vilka roller som helst. Därför fick
hennes författare och filmregissörer gnugga
geniknölarna för att få hennes medverkan, och
resultatet visade sig i filmer sådana som ”En
kvinnas ansikte” och ”Juninatten”, som
onekligen hör till de bästa den svenska
Ijudfilm-epoken presterat.
Hennes första amerikanska film,
Hollywood-versionen av ”Intermezzo”, blev inte visad i
Sverige. Men i höst har hon gj ort sin debut på
våra biografer som amerikansk
filmskådespelerska — i en film med den inte så lyckade
titeln ”Himlens vrede”. Denna, som är byggd
på en roman av James Hilton — en av de mest
utnyttjade romanförfattarna i Hollywood på
senare år — handlar om en ung kvinna, som
råkat bli gift med en själssjuk man, och som
med växande ångest får se sin kärlek och sitt
äktenskap ruineras. Med sin på en gång kyska
och varmhj artade kvinnlighet gav Ingrid
Bergman en utomordentlig tolkning av denna roll,
vilkens tragedi hon förlöste i ett inre spel,
så fint, så måttfullt, så gripande, att man hela
tiden satt full av oro för hennes öde.
Kanske har hon också inspirerats av samspelet
med Robert Montgomery, som har sin styrka
i konsten att antyda mer än att visa, och som
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
