Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Landquist, John, Pedagogikens historia, anmäld av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är djupt förankrad i den klassiska litteraturen,
skriver han likväl inte sina böcker på latin
utan på franska och uppställer den personliga
bildningen som högsta uppfostringsideal. Detta
visar, som Landquist med rätta framhäver, att
en pedagog, som lever efter sitt
personlighetsideal, övervinner tidens skrankor och därmed
leder uppfostran in på nya fruktbärande banor.
Under enväldets och ortodoxiens tidsålder
är enligt Landquist Commenius’ namn
förknippat med en redan fullständigt demokratisk
syn på barnets undervisning och uppfostran.
Han kräver redan då folkskolan som
bottenskola för rikets alla barn. Så är han långt före
sin tid och uppställer, såsom Landquist
framhåller, ett program, som först i våra dagar
blivit förverkligat.
Under upplysningstiden är Herder den store
representanten för en nyhumanistisk
uppfostringslära. Han kräver en nationell bildning,
som ger modersmålet och den nationella
litteraturen sin tillbörliga plats i undervisningen,
och som anser bildningen till humanitet såsom
sin höjdpunkt. Här uppfattar Herder den
enskilde som en i sig sluten personlighet i
mångfalden av sina moraliska, estetiska och
intellektuella intressen. Han ställer den enskilde
liksom folket inför uppgiften att förstå och fylla
sin plats inom hela mänskligheten. Med denna
universella inställning, som bevarar Herder för
varje trångbröstad nationalism, utövar han ett
avgörande inflytande på den efterföljande tiden
och har också blivit en lysande förebild för
vår generation och detta på grund av sin
storslagna tolerans och sin omutliga kamp för
tanke- och samvetsfrihet. I hans spår vandra
bland stora europeiska förkämpar för
tankefrihet och humanitet Fichte och Humboldt,
Schleiermacher och Tegnér.
Landquists bok är själv ett bidrag till
nyhumanismens historia, vars ljusa och mörka
sidor här framträda. Den kärleksfulla
förståelsen för de olika uppfostringslärorna,
vördnaden för samvetsfrihetens rätt, en djupt rotad
aktning för den skapande personligheten och
en öppen blick för folkens egenart och deras
gemensamma uppgift att tjäna varandra och
att genom ett levande kulturutbyte rikta
mänsklighetens andliga gods är denna
världsåskådnings utmärkande drag. Bredvid dessa stora
sidor stå vissa svagheter, som också framträda
i Landquists bok. Den moderna pedagogikens
sociala och politiska problem, som framtvinga
frågan, hur det humanistiska
uppfostringsidealet skall kunna förverkligas inom ramen
av våra dagars industrialiserade samhälle och
den politiserade tillvaron i befolkningens breda
skikt, har Landquist i sin bok varken tagit
tillräcklig hänsyn till eller lämnat något svar på.
Å andra sidan är Landquists metod även
från vetenskaplig ståndpunkt sett icke utan
stora förtjänster. Han ger en framställning av
de pedagogiska tankarnas utvecklingshistoria.
Här påvisar han i varje enskilt fall vad som
är traditionsbundet och vad som är nytt i de
pedagogiska systemen. Med skildringen av de
stora pedagogernas liv och verk förbinder han
samtidigt på ett nytt och lyckat sätt deras
relationer till sin tids kulturliv. På så vis
kommer traditionens centrala betydelse till sin rätt.
Likaså framstår härvid den skapande
personlighetens betydelse för uppfostran i klar dager.
Just i vår antihistoriska tidsålder, då den
politiska makttanken hotar att helt lamslå det
andliga livet, lönar det sig att framhäva det
autonoma andliga livets betydelse. Kanske har
den antihistoriska inställningen redan nått sin
kulmen, och kanske stå vi just nu vid en
vändpunkt i mänsklighetens andliga historia. Alla
kulturströmningar, som endast orientera den
enskilda människan hän mot helt ytliga
intressen och inte visa henne ett högre livsideal, ha
ju strandat på verklighetens grund. Den
ursprungliga socialismen, som bejakar den
kollektiva massmänniskan, befinner sig i en
allvarlig kris. Den fortskridande insikten om dess
nödvändiga inre omdaning visar de nya
tendensernas segerrika genombrott och är
samtidigt en varningssignal mot att fortsätta på
gamla vägar. Frågan om möjligheten av en
förnyelse av humanismen, som i motsats till
socialismen har sina rötter i en orubblig tro
på personligheten, får därför på nytt en
brännande aktualitet. Detta problem bildar i varje
fall en allvarlig uppgift för vår tids generation.
I detta avseende är professor Landquists bok
rik på intressanta och värdefulla synpunkter.
Verket är skrivet på ett fängslande och
åskådligt sätt och klart disponerat.
Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
