Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Landquist, John, Pedagogikens historia, anmäld av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika politiska författningar. På annat håll
betecknar Landquist, för att skarpt markera
sin tankegång, utvecklingen av de joniska
naturfilosofernas, sofisternas och Sokrates’
läror som ”den fria tankens första historia”.
Landquist jämför sofismens läror med den
franska upplysningens, då man på bägge håll
erkänner förnuftet som högsta instans
gentemot auktoritet och tradition. Landquist gör
emellertid ej klart för sig — och det är just
det, det kommer an på — vad man i ena eller
andra fallet menar med förnuft. Landquist
talar senare om sofisternas moralnihilism och
fritänkeri. Även här är det iögonfallande, att
den fria tanken och fritänkeri äro helt olika
företeelser. Inte mindre oriktigt är det, när
Landquist betecknar medeltidens
uppfostringsideal som internationellt och därmed tillämpar
ett från det moderna samhällslivet lånat
uttryck på medeltiden, som karakteriseras genom
kristendomens anda. Här måste det
naturligtvis heta ”universellt” i stället för
internationellt. I Landquists bok finnas även i övrigt
många exempel på en beklaglig oklarhet i
begreppsbildningen och en otillåtlig överföring
av moderna begrepp på helt olikartade
tidsåldrar. Det är emellertid ytterst betänkligt,
i synnerhet när det är fråga om en lärobok,
som är avsedd för universitetsundervisningen.
Landquist vill, betonar han, framhäva det
betydelsefulla i pedagogikens historia. Det
saknas emellertid hos honom en fast måttstock
för att bedöma vikten av en pedagogisk teori.
Bokens ojämna stoffördelning är påfallande.
Medan Landquist till exempel framställer den
pedagogiska utvecklingen fram till Pestalozzi
på 157 sidor, behandlar han av
adertonhundratalets pedagoger endast Fichte, Fröbel, Herbart
och Spencer på 9 sidor och berör hela
nittonhundratalets reformpedagogik, varvid han
behandlar både Sverige, Tyskland och Amerika
på inalles endast 9 sidor, på ett torftigt och
flyktigt sätt. Till följd därav förblir man i
okunnighet just om den moderna pedagogiken
och dess praktiska resultat. Även om varje
urval helt naturligt får något subjektivt över
sig, så är man dock ytterst förvånad över att
Landquist i en pedagogisk historia endast helt
kort omnämner Humboldt och alldeles
ignorerar Schleiermacher, Jean Paul och Hegel.
Landquists urval kan följaktligen, åtminstone
vad den pedagogiska utvecklingen under
adertonhundra- och nittonhundratalen beträffar,
ingalunda anses tillfredsställande.
Alla dessa stora och svåra brister till trots
är Landquists bok dock icke utan
betydelsefulla förtjänster. Den representerar nämligen
själv en bestämd pedagogisk ståndpunkt, som
dock visst inte står i samklang med Landquists
definition på uppfostran. Han står på
nyhumanismens grund, vars uppfattningar han
vill göra fruktbärande för vår tid. Här är
hans bok, såsom vi i vissa detaljer vilja påvisa,
rik på goda synpunkter och utmärkta
perspektiv.
Med nyhumanismen bejakar Landquist den
skapande personlighet, som på den historiska
utvecklingens grund lyckligt förenar den
nationella bildningen med människosläktets humana
uppgift. För nyhumanismen äro, betonar han
med rätta, vetenskap och konst suveräna
kulturmakter, som frigöra människans
själskrafter. Den djupa och orubbliga tron på den
enskilda människans och det enskilda folkets
kulturskapande kraft vidgar i oerhörd grad
bildningshorisonten, ty nyhumanismens
uppmärksamhet gäller varje folk, som ut ur sig
självt, men i ömsesidigt kulturutbyte med
andra folk, förmår utveckla en egen kultur.
Med utgångspunkt häri betonar Landquist
tankefrihetens luttrande kraft för den
pedagogiska teoriens fördjupning. I grekerna
lovprisar han de stora odödliga förkämparna för
en fri autonom vetenskap. Sokrates är för
honom en betydande personlighetsfilosof, som
inte offrar sitt liv för vissa vetenskapliga satser
eller politiska meningar, men glatt går i döden
för samvetsfriheten såsom oumbärlig princip
för kulturlivet.
Utmärkt karakteriserar Landquist
renässanshumanismens väsen. Den tror på den enskildes
självständiga kraft att utveckla sig till en
harmonisk och skapande personlighet. Landquist
skildrar på ett övertygande sätt den äldre
humanismens betydelse som suverän
kulturrörelse och dess senare förfall, då den genom
reformationens inflytande sjunker ner till att
tjäna kyrka och stat. Hur djupt humanismen
till och med genomsyrar en så olikartad
företeelse som till exempel jesuiternas pedagogik,
visar Landquist i en instruktiv översikt av
det jesuitiska uppfostringssystemet.
Renässanshumanismens frihetsanda kommer ypperligt
till uttryck hos Montaigne. Fastän Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
