Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Hjalmar Söderberg
var bosatt i Danmark de sista tjugu åren av
sitt liv. Den mest utpräglade stockholmaren,
den oförliknelige Stockholmsskildraren ligger
nu begravd på en kyrkogård i Köpenhamn.
Vad som kan ha legat bakom Hjalmar
Söderbergs frivilliga landsflykt skall här icke
beröras. Man skall nog inte dramatisera den och
komma dragande med den gamla klyschan om
profeten och hans fädernestad. Söderberg
sen-terades visserligen inte alltid av den
tongivande kritiken under sin egentligt
produktiva period, men det vore säkert att totalt
fel-bedöma hans illusionsfria natur att tro att
detta vållade honom någon djupare grämelse.
Det fanns en stark affinitet mellan hans och
det danska lynnet. Hans ungdoms litterära
husgudar hette J. P. Jacobsen och Herman Bang,
och genom att anknyta till dem fann han ett
naturligare uttryck för sin esteticism, vars
väsen och källa var melankoli, än om han
skulle ha sökt anpassa sig efter det svenska
nittiotalet. Hur högt han än beundrade sin
ungdoms stora samtida svenska diktare var
han alltför medveten om livets realiteter och
sin egen väsensart för att kunna dras med
i sångarföljet. Han väntade på den diktare
”som icke sjöng utan talade, och talade
tydligt”. Han blev själv denne diktare.
Om man bortser från en och annan istadig
och högröstad kritiker och från
vulgäropinionen, som fann Hjalmar Söderberg omoralisk,
så kunde han inte efter sitt genombrott klaga
på den förståelse han rönte i sitt hemland.
Ingen författare efter Strindberg har väl haft
ett sådant inflytande på svensk prosastil som
Hjalmar Söderberg. Från Siwertz, Hasse Z.,
ja, till och med Albert Engström fram till
Olle Hedberg och Jan Fridegård har Hjalmar
Söderberg varit den spegel, framför vilken
de bästa prosaisterna ordnat anletsdrag och
klädsel. Och det är märkligt att iakttaga hur
mönstergill och levande denna prosastil
alltjämt förefaller. Inte ens dessa ”icke” och
”giva” och ”hava” skulle man vilja ha bort,
ty de äro oupplösligt förenade med den
omsorgsfulla söderbergska elegansen.
Hjalmar Söderbergs stil är dock djupast
hans personlighetsstil. Vi måste nu finna
många av Thomas Webers, Martin Bircks och
Arvid S tjärnbloms problem tidsbetingade till
likgiltighet, men den sanningslidelse med
vilken de penetreras är ett värde ovan tiden.
I denna sanningssträvan ingick också
medvetandet om egen begränsning; Hjalmar
Söderberg var aldrig ute i ogjort väder och han
blev med åren liksom Heidenstam den store
tigaren och betraktaren. Den för sin ”omoral”
en gång omstridde diktaren framstår nu som
en av vår litteraturs största moraliska
begåvningar. Att läsa honom är som att dricka klart,
friskt vatten.
En utförlig analys av Hjalmar Söderbergs
diktning och personlighet återfinnes inuti
tidskriften.
Tankar i recensionstider
Den som sitter i glashus skall inte kasta
sten. Men med risk att åtskilliga rutor skola gå
på kuppen och man själv bli illa stenad kan
676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
