Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
man i dessa dagar inte motstå frestelsen att
säga något om bokrecensioner och
bokrecensenter.
För att till att börja med våga ett allmänt
påstående skulle man vilja säga att
bokrecensionens genomsnittsnivå för närvarande ligger
lågt i Sverige. Det skrivs många utmärkta,
intelligenta, välavvägda recensioner av
skribenter med utvecklat relativitetssinne och den
lätta kyla i blodet, utan vilken en anmälare
alltför lätt råkar i kokning, oftast av
hänförelse, någon gång av raseri. Jag menar inte
att recensenter skola vara kalla naturer utan
kallblodiga. Som gamla sjökaptener skola de
kunna skilja på styv kultje och orkan och inte
reagera som passagerare på sin första sjöresa.
Då väga deras ord något när de någon gång ta
till uttryck som ”det bästa” eller ”det värsta”.
Det finns alltså några som inte låta lura sig
i första taget. Dem skall man lära sig känna
igen och hålla sig till. Men det finns också
många böcker. De bli fler och fler för varje
år och någon måste skriva om dem alla.
Disproportionen mellan antalet goda anmälare
och antalet böcker drar ner
recensionsgenom-snittet. Vad hjälper det om några
ansvarsmedvetna kritiker, de behöva inte
nödvändigt vara ärrade veteraner, hålla måttan, när
deras värdeskala så grymt saboteras redan av
de närmast kringstående recensenterna. Vid
fördelningen av böckerna på en redaktion
lämnas självfallet de viktigaste böckerna till de
mest ansedda recensenterna, medan de mindre
viktiga spridas ut på andraplansrecensenter
och säsongrecensenter. Följden blir då faktiskt
den att de bästa böckerna bli mindre utskrikna
— ty en god anmälare skriker inte, åtminstone
inte till vardags — än de halvgoda eller
likgiltiga. Resultatet: allmänhetens förvirring.
Jag skall ta ett exempel, där alla namn
avlägsnats. I en av våra ledande kulturtidningar
recenseras en engelsk översättningsroman av
en för recensenten och för den delen även
HJALMAR SÖDERBERG
efter ett hittills opublicerat självporträtt från 1895.
undertecknad hittills okänd författare.
Recensionen börj ar så här: ”Det har redan utkommit
många böcker i höst, men Gud vet om inte
första priset tillkommer herr Så-och-sås roman
Så-och-så, i anmälarens tycke en alldeles
utsökt bok.” Det är mycket sagt, ty när det
skrevs hade både Heidenstam, Moberg och
Hemingway kommit ut. Sedan följer ett par
spalters referat, varefter recensenten samlar
sig till denna avslutande salva: ”Anmälaren
har sig inte bekant om Så-och-så skrivit något
mera, men även om han inte gjort det och
även om han aldrig kommer att skriva
en rad till, har han med Så-och-så
förvärvat sig en rangplats bland engelska
författare.” Det är ju möjligt att påståendet är
alldeles sant och att recensenten verkligen gj ort
en litterär upptäckt. Men det är något i stilen
677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
