Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gabriela Mistral: Sången om en son. Dikter i svensk tolkning av Hjalmar Gullberg - Sången om en son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELA MISTRAL
Ej skräck för dödens smitta höll mig fången;
hans ögon skulle lyft mig över dyn!
Mot gryningsglöden eller solnedgången
skulle jag gått med barnet för min syn.
II
Nu är jag tretti år. Min mörka tinning
har dödens askfärg redan kommit åt.
Tårarnas bitterhet som blev min vinning,
droppar sitt salta nattregn i min gråt.
Vid brasans eldsken granskar jag med smärta
min barm, som ej skall sätta frukt mot höst
i detta barn som ärvt mitt bittra hjärta,
min trötta mun, min undergivna röst.
Med dina läppar, vana att förneka,
skulle din son förneka mig på nytt.
Ja, när som du han tröttnat på att leka
i mina armar, skulle han ha flytt.
I vilken blomstergård, vid vilka brunnar
skall från sitt blod han tvätta bort mitt kval,
om sorgen som ej vila mig förunnar,
med tung mystik har bräddat hans pokal?
Tänk, om till mig han skulle frågan ställa
som jag min fader gav, med harmsen röst:
”0 varför blev ditt kött min dystra källa,
varför rann nektar i min moders bröst?”
0 bittra fröjd! Du sover i din kista:
vår son blir ofödd. Utan samvetsagg
får också i den sömn som blir min sista,
jag ligga under ros och törnetagg.
Jag skulle ej ha slutit ögonlocken
men ängsligt spejat ur den grav jag fick,
på knän som skälvde, om i mänskoflocken
han rört sig med min feber i sin blick.
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
