Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR SÖDERBERG
sofer och moraliserande kritiker i allmänhet
förfogar över.
I ”Hjärtats oro” spårar man emellertid för
sista gången en sorts kierkegaardsk linje som
håller isär kyrkan och prästerna å ena sidan
och den ursprungliga kristendomen å den andra.
Prästhatet utvecklar sig därefter allt tydligare
även till ett kristendomshat. Vekheten,
san-ningslidelsen och den djupa insikten i världens
fåfänglighet skulle hos en annan än Söderberg
snarast underlättat förståelsen för
evangeliernas huvudfigur. Att det blev tvärtom kan bero
på ärlighet och sj älvständighet enbart — ty det
pacifistiska, det osinnliga och det idealistiska
martyrskapet hos Jesusgestalten var honom
alltid emot — men det kan också delvis bero
på irritation inför figurer av större format.
Hur som helst blev hans kristendomshat ett
slags ”komplex” som klarast visade
begränsningen i hans rationalism. Det vilar något
både av sjuttonhundratal och modern
litteraturhistorisk påverkningsprofessor av inbiten
årgång över ”Jesus Barabbas” och ”Den
förvandlade Messias”. Mycket av det som står
där kan vara sant, men resultatet verkar ändå
meningslöst, för vi vet aldrig hur mycket som
samtidigt är falskt. Huvudfiguren i
evangelierna, som vävt ihop dikt och sanning till
en svårgripbar och motsägelsefull gestalt, kan
attrahera och repellera men om hans verkliga
utseende kan vi aldrig få veta någonting med
visshet.
Men böckerna ”Jesus Barabbas” och ”Den
förvandlade Messias” ligger på sidan om hans
stora insats som filosof och som diktare.
7
Hjalmar Söderberg var en melankolisk och
pessimistisk man, men han var ända från
början skyddad från den vanligaste och
egentligen djupaste av alla olyckor, den att vilja
vara något annat än det man är. Inte så, att
han ansåg sig felfri och bra som han var utan
så, att han var övertygad om att han skulle
bli sämre genom att inte vara sig själv. Han
var dessutom begåvad med ett sällsynt redbart
och klart förstånd. Det är därför han så lugnt
kan efterforska handlingarnas motiv, spåra
upp baktankarna och lyssna efter de falska
tonfallen hos sig själv och andra, och det är
därför han kan ge så riktiga besked om vad
han fann ligga på botten. Det är också därför
som hans moral så ofta och så frappant kom
att sticka av mot vad som tanklöst kallas
moral, därför som han så länge kom att anses
som omoralisk och frivol. Och det är slutligen
därför som han inger en känsla av trygghet
och aktning som är mycket speciell och till
graden men inte till arten skild från den man
erfar då man lyssnar till Sokrates’ frågor och
svar.
Han är inte, som man ofta trott, någon svensk
motsvarighet till Anatole France, som var en
mycket större litterär talang men en mycket
mindre känslig, karaktärsfull och originell
person. Mera påminner han om den envise,
självständige och obarmhärtigt sannfärdige
enstöringen Samuel Butler, som visserligen var
hårdare utmejslad men också mindre poetiskt
begåvad.
3 BLM 1941 IX
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
