Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Knut Hagberg: Albert Engström och den linnéanska traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT HAGBERG
sker det med ett tillägg: ”Är det inte
egendomligt, att våra bästa botanister, Linné och Fries,
voro smålänningar?” Och han berättar — på
tal om förekomsten av Betula humilis i
Forse-rums socken — denna historia om den gamle
Elias Fries:
”Och jag undrar inte på, att den gamle
fromme Elias Fries, när hans lärjunge visade
den rara växten utbrast:
—■ Hjälpe mig Gud, ta mej fan har inte
herrn hittat Betula humilis!
Det var det största och finaste uttryck han
kunde hitta på som uttryck för sin glädje,
entusiasm och vördnad för Guds under i naturen!
Sådana äro vi smålänningar.”
Sådan var i varje fall Albert Engström. Han
hörde till den småländska nationen vid
Uni-versitas linneana.
*
Det har sagts, att två ord, artig och kuriös,
kunna tjäna som nyckel till något väsentligt
i den linnéanska traditionen. Artig betyder hos
Linné förvånande, överraskande, intressant;
med ordet kuriös vill Linné ge uttryck för det
underbara, det obegripliga i naturen. Albert
Engström rör sig på denna linje.
Han gav en gång ut en bok som hette
”Bouppteckning”. I många stycken liknade den en
katalog över ett naturaliekabinett i linnéansk
sjuttonhundratalsstil. Fossilier och betar och
kuriosa från alla världens hörn samlade
Engström med stor pietet; de satte hans fantasi
i rörelse och han var glad över att äga dem;
genom hans böcker strömmar kärlek till det
underliga och besynnerliga, som alstrats av
vår moder jord.
Men det linnéanska begreppet Curiositas
naturalis har en högre aspekt. Linné talade
om en undran inför tillvaron, inför den
ursprungliga gudsuppenbarelsen som vårt
jordiska levernes mening och mål. Albert
Engström skriver:
”Från Skuruhatt ser jag de vita kyrkorna
blixtra fjärran borta i det djupgröna
landskapet, som böljar med höjder och dalar. Jag
ser molnskuggor vandra som mörkblåa tankar
av någon allvarsam gud som funderar över
resultatet av sin skapelse. Sjöar blänka, ängar
lysa ljuvt gröna i solbadet, bergen lyfta vresigt
sköna konturer mot himlen och röda och gråa
gårdar fägna sparsamt den ödmjuke
betraktarens ögon. Och nu vill jag säga: Folket som
bor i dessa gårdar torde vara av det renaste
guld en eljest karg geologi kan prestera.”
Detta ligger sällsamt nära den linnéanska
förkunnelsen. Hos Linné fanns mycket annat;
men på några tunnland av Linnés mark rör
sig Albert Engström som arvtagare.
Mest närmade sig Albert Engström Linné,
när han skrev kantaten till invigningen av
kyrkan i Kiruna.
Strålande skugga av Gud! Rymdernas öga!
Eviga himmelska eld! Sol, du höga!
Man kan säkert konstatera, att Albert
Engström aldrig skrivit detta, om han icke
stimulerats och inspirerats av de allmänt bekanta
linnéanska orden: ”Jag såg, gripen av
vördnad, den oändlige, allvetande och allsmäktige
Guden på ryggen då han gick fram, och jag
hissnade!”
Sådana voro smålänningarna.
*
Albert Engström gav, säker om sin
popularitet, litet vårdslöst ut böcker. Ofta skrev han
trams, när han ibland var indisponerad; han
aktade icke heller för rov att upprepa en och
samma historia. Han skällde på murvlarna,
men han var själv en murvel: bra mycket i
hans ”Samlade skrifter” är hopkommet i
ånger-och ångeststämning.
Det genialiska hos Albert Engström förblev
en linnéansk syn på svensk landsbygd. Han
förstod aldrig staden; han gjorde visserligen
Kolingen och Bobban, men vem frågar numera
efter dem? Han skrev en massa historier om
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 24 23:24:37 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-9/0042.html
