Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Albert Engström och den linnéanska traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT ENGSTRÖM
allt med pensel skildrat svenska örter på ett
sätt, som skulle ha högeligen gillats av Linné.
Den som skriver detta känner i varje fall
icke någon växtbild, som överträffar
Engströms tavla i verket ”Gotska Sandön” av
Melampyrum pratense, på svenska ängskovall.
De olika färgvarianterna äro målade med
omsorg, kärlek och detalj intresse. Texten berättar:
”Här växer ett bestånd av Melampyrum. Jag
skulle vilja döpa denna art till multicolor.
Beståndet börjar med pratensis’ vithet ytterst.
Längre in övergår färgen till silvaticums
gulhet och mitt inne i beståndet rodna blommorna
ända till karmin.”
Även beskrivningens koncisa korthet har en
linnéansk klang.
1932 målade Albert Engström en gång några
lingonplantor. Man kan svårligen betrakta
bilden utan att förnimma något av vördnad
för denna de småländska skogarnas vanligaste
och nyttigaste ört. Om samma lingon eller
kröson har Engström berättat i essayen
”Små-landsmystik” (i ”Med penna och tallpipa”).
Han säger där till förstone några ord som
förklaring till att han numera helst målar
blommor:
”Jag målar en blomma på samma sätt som
jag använder en modell. Jag begagnar mig av
den och utnyttjar den i mina syften. Jag kan
sitta med mikroskop och förälska mig i en
blommas detaljer. Jag kan måla en
kröson-blomma hundra gånger större än den verkligen
är och tvinga dess skära kalk att bli en exotiskt
underbar klocka, stor som en kyrkklocka. Men
det är inte det jag särskilt vill åt. Jag studerar
växternas liv och förstorar för att visa hur
nära besläktat det är med vårt eget och hur
liten skillnaden är mellan alla varelser.
Allt detta är ju naturligt och inte alls konstigt.
Hos mig betyder det bara målarglädje och
upptäckarentusiasm. Om jag målar en blomma
vill jag att alla kunniga botanister också skola
veta och känna vilken blomma jag haft till
modell.”
Han fick, berättar han vidare, tidigt aning
om blommornas mystik:
”Ha ni hört talas om Skogsfruns blomma?
Epipogum aphyllum? Nej!
Den är en orkidé, som stundom med många
års mellanrum dyker upp i våra skogar, och
särskilt ofta i Småland. Redan Linné kände
den och kallade den Satyrium epipogum. Man
hör på namnet att han hade en känsla för det
mystiska i dess uppenbarelse.”
Så berättar Albert Engström, hur den som
första gången visade honom på Epipogum var
en vän till hans far, en färgare i Ingatorp
i Småland vid namn Robert Tolf. De hade gått
i skogen, och så hade Tolf upptäckt Epipogum
aphyllum.
”Han föll icke på knä, men han begick denna
uppenbarelse helt sakramentalt.
Situationen och blomman, denna gracila,
genomskinliga, nästan overkliga orkidé, grepo
mig den gången till tårar.
— Vet du, Albert, vad vi har hittat? Vi har
hittat Linnés Satyrium epipogum. Egentligen
borde vi låta den stanna här, men jag måste
ha den med mig!
Och så lade han sig på knä och rörde
försiktigt omkring i den bädd av barr och blad
och vardande humus ur vilken Skogsfruns
blomma höjde sin overkliga, rörande,
jungfruliga gestalt.
Tolf visade mig att denna blomma icke hade
rötter i vanlig mening. Den växte upp som en
dröm, som en dikt, som ett sagolikt intakt
femininum, en Maria av ännu högre och himmelsk
gudomlighet än den vi kalla Guds moder.”
Linné hade aldrig kunnat skriva det sista,
ty han tillhörde en tid som skyggade för
romantiska överdrifter. Men eljest är det
slående, hur lik denna beskrivning av
Epipogum är den linnéanska skildringen av
Andro-meda i Lapplands myrar, som står och lutar
sitt huvud av sorg.
Det har ju påpekats av många, hur
avgörande det var för Albert Engströms
konstnärskap, att han växte upp i en trakt av
Småland, där den svenska naturen i sin
ursprunglighet levde kvar. Han har själv sagt detsamma
många gånger. I uppsatsen ”Smålandsmystik”
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
