Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Albert Engström och den linnéanska traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT ENGSTRÖM
nittiotalsstudenternas Uppsala, men de äro
ointressanta, de äro i varje fall icke märkligare än
Carl G. Laurins memoarer; men när (i ”Mitt
liv och leverne”) en vidunderlig gubbe, genuin
landsortsbo, kallad farbror Yxlöv, hamnar
bland studenterna, blir krönikan genast stor
litteratur.
Engström skrev i företalet till ”Vid en
milstolpe” :
”Jorden är god att trampa på om också dess
trädtoppar icke nå himlen. Dess myllas färg är
skön och en av dess vackraste och sundaste
frukter är humorn, ty den vet ej av hat eller
låghet eller skam, emedan dess väsen är godhet.”
Denna godhet lyser fram ur det mesta eller
åtminstone det bästa Albert Engström tecknat
och skrivit. I den värld, som var hans egen,
görs det ingen skillnad mellan människor efter
konventionella måttstockar. Linné brukade tala
om det vidunderligt stora i det till synes lilla
och det intiga i det till synes stora. Också i det
stycket är Engström äkta linnéan.
Som människoskildrare har han enligt min
mening gjort sitt yppersta i en berättelse som
heter ”Skärgårdsoriginal”, tryckt i samlingen
”Hemspånad och taggtråd”. Den handlar om
hundolj ekokaren Erik Österman på Rönnskär
och hans käring. En gång i tidernas
begynnelse hade gumman haft ett förhållande med
en lytt skomakare. Brott mot sjätte budet tas
på allvar av dessa primitiva människor.
Gubben och gumman Österman ha länge hatat
varann, men följts åt som fålar för samma
lass. Det heter om gumman:
”Hennes ansikte är brunt som ett
huggorms-skinn och näsan gör en gest ut åt fjärdarna
som när man kastar en sten. Inga tänder har
hon kvar, men den kokta strömmingen ben ar
en iroslagskäring med tungan, så vad näringen
beträffar, reder hon sig. Men hennes bruna
ögon stirra ut mot något som kunde ha hänt
en gång för länge sedan, och rynkorna kring
munnen tala ett språk, som man knappt kan
ta fel på.”
Så uppdyker på Östermans skär den lytte
skomakaren, och det utspelas en tragedi, som
är laddad av spänning, kort och grandios som
ett stycke Shakespeare. Det är Nemesis, som
hårdhänt tar hand om människorna på skäret.
Albert Engström var till sist också djupt
förankrad i den linnéanska Nemesisläran.
Sammanhanget mellan brott och straff är en
ledtråd bland andra i hans bästa noveller.
Han hatade och avskydde sommargäster,
som rörde om i myrstackar. Myrstackens
samhälle var något naturbetingat. Marxister eller
läsare voro dumma människopåfund.
Även denna del av Albert Engströms
författarskap kan betraktas som en fortlöpande
kommentar till vad Carl von Linné kallade
Philosophia humana.
713
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
