Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Göransson-Ljungman, Kjerstin, Så blankt havet ligger, anmäld av John Karlzén - Prins Wilhelm, Fritt land, anmäld av Axel Elvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ensamhet, sjukdom — men genom allt en
tapperhet och en förtröstan som har en stilla,
förnäm värdighet. Man slipper de långa
beskrivningarna. Författarinnan underskattar inte
läsarens fantasi: talar hon om ett vanligt
boningshus, så antar hon att läsaren kan tänka
sig ett vanligt boningshus. Hon har också en
öppen blick för det värmande och trygga i ett
gott kamratskap. Detta gäller om de tre
landsto rmsmännen, men bäst har hon levandegjort
det i förhållandet mellan Maja, barnen och
John, mannen, som till sist försvinner inför
hustruns ögon och driver bort mot en säker
död på ett lösslitet isflak. John Karlzén
Fritt land
Prins WILHELM: Fritt land. Norstedts 1941.
11:—.
”Sansad medelålders herre” kallar sig prins
Wilhelm i en rolig självkarakteristik på ett
ställe i sin nya bok. Det är inte enda gången
som läsaren av ”Fritt land” får vinkar om
författaren; tvärtom ger denne, frivilligt eller
ofrivilligt, nära nog lika grundliga
upplysningar om sig själv som om de trakter han
tagit till uppgift att skildra. Det porträtt, som
därigenom kommer till stånd, måste väcka vår
sympati. Ärlighet och välvilja, blygsamhet och
beredvillighet att erkänna egna brister samt
en uppriktig önskan att förstå andra
människors syn på saker och ting äro framträdande
drag däri. Dessutom är det, som ovan sagts,
medelålderns sans över den man, som nu efter
ungdomens långfärder i främmande
världsdelar tagit itu med att penetrera det egna
landet. Han utför sitt värv med trygg
grundlighet och med den mogne mannens böjelse
för att eftertänksamt reflektera över ett och
annat arrangemang i den mänskliga tillvaron
— ibland kanske utan att nå fram till några
särskilt anmärkningsvärda sanningar. Men
först och främst får man i boken ett klart
belägg för prins Wilhelms starka känsla för
det svenska. Det är en oskrymtad
fosterlandskärlek, en samhörighetskänsla med den svenska
jorden, som här gång på gång träder en till
mötes och som särskilt manifesterats i
slut
kapitlet, vars titel blivit hela bokens. Denna
slutvinjett är tillkommen i direkt anslutning
till kriget och innebär en fast deklaration av
svenskarnas plikt att till varje pris värna sitt
oberoende, detta i övertygelsen att ”det folk
som inte själv säljer sin själ skall aldrig helt
mista den”.
Men eftersom dessa avslutande sidor på
grund av sin bistra aktualitet blivit särskilt
uppmärksammade, bör det klart framhållas,
att den övervägande delen av boken har helt
och hållet fredliga aspekter och består av en
rad reportage från olika trakter i Sverige,
tydligen i regel tillkomna i samband med det
kortfilmsarbete, som prins Wilhelm under
senare år framgångsrikt ägnat sig åt. Det
förefaller att vara en speciell mening i att det är
två storsvenska nittiotalister, Zorn och
Karl-feldt, som stå som portalfigurer till boken
(inledningskapitlet handlar om deras besök
tillsammans med prinsen i Orsa kyrka
midsommardagen 1919 och ger en stämningsfull
och litteraturhistoriskt intressant redogörelse
för bakgrunden till dikten ”Kyrkosångarne”
i Karlfeldts ”Hösthorn”). Ty även i de
följande avsnitten, som föra läsaren vida
omkring, från den stockholmska skärgården och
Roslagen till Gotland och därifrån till
Härjedalen och Lappland, förnimmer man titt och
tätt nittiotalistiska tongångar, yppande sig i
uppskattningen av det primitiva och
nationella, av ursvenska kraftkarlar och provinsiella
egenarter. Dessa studier äro hållna i en
saklig och flärdfri stil, som man sätter värde
på och som inte utesluter friska tag, särskilt
märkbara i vissa berättelser från
skärgården, inom vilken prins Wilhelm rör sig med
den fome sjöofficerens hemvana säkerhet. På
andra håll kan däremot skildringen bli tamare,
såsom i den smått kriamässiga beskrivningen
av Gotland och dess infödingar, vilkas
”folklynne” författaren dock lyckligtvis avstår från
att slutgiltigt precisera. Mera av ungdomlig
respektlöshet och mustig karakteristik skulle
heller inte ha skadat vid porträtteringen av
Albert Engström, vars bild nu fått en viss
högtidlig förträfflighet. När prinsen
konstaterar, att Albert trots sina bemödanden att
komma i samma nivå som sina modeller ”dock
aldrig helt lyckats dölja sin gedigna bildning”,
blir man nästan ledsen över att se honom
berövad sin lilla charmerande svaghet att
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
