Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Ernest Hemingway: Världens huvudstad. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNEST HEMINGWAY
VÄRLDENS HUVUDSTAD
I Madrid är det fullt med pojkar som heter
Paco, vilket är ett diminutiv av namnet
Francisco, och i Madrid cirkulerar en historia om
en far som kom till Madrid och satte in en
annons på avdelningen Personligt i EI Liberal
av lydelsen: Paco möt mig på Hotel Montana
tisdag middag allt förlåtet pappa och att en
skvadron guardia civil måste utkallas för att
skingra de åttahundra unga män som svarade
på annonsen. Men denne Paco, som var
upp-passare på Pension Luarca, hade ingen far att
få förlåtelse av och ingenting som han behövde
förlåtelse för. Han hade två äldre systrar som
var städerskor på pensionat Luarca och fått
plats där emedan de var från samma lilla
by som en annan, före detta städerska på
pensionat Luarca som visat sig arbetsam och ärlig
och sålunda skänkt sin by och dess produkter
gott renommé; och dessa systrar hade betalt
bussbiljetten till Madrid åt honom och ordnat
så att han fick lära sig kypareyrket. Han kom
från en by i en del av Extremadura där
förhållandena var otroligt primitiva, födan
otillräcklig och bekvämligheter okända och han
hade fått arbeta hårt så långt tillbaka han
kunde minnas.
Det var en välväxt pojke med kolsvart, lite
lockigt hår, vackra tänder och en hy som
systrarna avundades honom, och han hade ett
öppet och aldrig förläget leende. Han var rapp
i vändningarna och skötte sitt arbete och
han älskade sina systrar, som föreföll honom
vackra och begåvade och svåra att riktigt
genomskåda; han älskade Madrid, som för
honom fortfarande var en stad av obegriplig
märklighet, och han älskade sitt arbete, som
i det flödande ljuset, med rena dukar och
servetter, i frack, med ett överflöd av mat
ute i köket, tycktes honom romantiskt skönt.
Mellan åtta och tolv gäster bodde på
pensionat Luarca och åt i matsalen, men för Paco,
den yngste av de tre uppassarna, var det bara
tjurfäktarna som riktigt fanns till.
Andrarangens matadorer bodde på detta
pensionat, ty adressen, Calle San Jeronimo,
lät bra, maten var utomordentlig och kost och
logi billiga. För en tjurfäktare är det
nödvändigt att ge ett intryck av om inte välstånd så
åtminstone respektabilitet, ty anständighet och
värdighet intar en förnämare plats än mod
bland de dygder som skattas högst i Spanien,
och tjurfäktarna stannade på pensionat Luarca
tills den sista pesetan var slut. Det finns inget
exempel på att en tjurfäktare utbytt pensionat
Luarca mot ett bättre och dyrare hotell;
andrarangens tjurfäktare blir aldrig förstarangens;
men från pensionat Luarca sluttade det brant
utför, ty där fick man bo så länge man
överhuvud hade några inkomster, och damen som
ägde pensionatet kom inte med räkningen
förrän hon visste att fallet var hopplöst.
Vid denna tid bodde tre matadorer på
pensionatet och dessutom två mycket skickliga
picadorer och en utomordentlig banderillero.
Pensionat Luarca var en ren lyx för
picadorer och banderilleros som, bosatta med sina
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
