Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Ernest Hemingway: Världens huvudstad. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDENS HUVUDSTAD
— Titta här.
Enrique tog av sig förklädet, riktade in sig
mot den inbillade tjuren och skulpterade fram
fyra perfekta, glidande zigenarveronicas och
slutade med en rebolera så att förklädet i en
stel båge svängde förbi nosen på tjuren när
han gick ifrån den.
— Det du, sa han. Och jag diskar porslin.
— Varför det?
—- Fruktan, sa Enrique. Miedo. Samma
fruktan som du skulle känna på en arena med
en tjur.
— Nej, sa Paco. Jag skulle inte vara rädd.
— Leche! sa Enrique. Alla är rädda. Men
en torero kan behärska sin fruktan så att han
kan handskas med tjuren. Jag var med om en
amatörfäktning och jag var så rädd att jag
inte kunde låta bli att springa. Allihop tyckte
det var mycket skojigt. Du skulle bli rädd på
samma vis. Om inte fruktan fanns skulle
varenda skoputsare i hela Spanien bli tjurfäktare.
Du som är från landet skulle bli mycket mer
skrämd än jag.
— Nej, sa Paco.
Han hade så många gånger lyckats i
inbillningen. Många gånger hade han sett hornen, sett
tjurens fuktiga nos, öronen som det ryckte i,
huvudet som sänktes och anfallet, trummande
klövar och den heta tjurkroppen som rusar
förbi när han svänger manteln och åter går till
anfall när han på nytt svänger manteln, sedan
omigen och omigen och omigen, tills han
slutligen lindat tjuren omkring sig med sin
storartade media-veronica och stram i stegen gått
därifrån med hårstrån från tjuren hängande
fast i jackans guldornament efter manövrerna
tätt intill djuret; och tjuren stod hypnotiserad
och publiken applåderade. Nej, inte skulle han
vara rädd. Andra, säkert. Inte han. Han visste
att han inte skulle bli rädd. Och till och med
om han skulle bli en smula rädd visste han
att han skulle klara det ändå. Han ägde
tillförsikt.
— Jag skulle inte vara rädd, sa han.
— Leche, sa Enrique igen.
Sen sa han:
— Om vi skulle försöka?
— Hur då?
— Jo, sa Enrique. Tjuren kan du tänka dig,
men du kan inte tänka dig hornen. Tjuren har
en sådan kraft att hornen skär upp som knivar,
de stöts in i en som en bajonett och slår ihjäl
som en klubba. Titta här; och han drog ut en
låda och tog upp två köttknivar. De här binder
jag fast vid två stolsben. Sen ska jag vara tjur
åt dig med stolen framför huvudet. Knivarna
är hornen. Om du kan göra de där manövrerna
då, då är det verkligen någonting.
— Får jag låna ditt förkläde, sa Paco. Vi
håller till i matsalen.
— Nej, sa Enrique och hans tonfall hade
plötsligt förlorat sin bitterhet. Gör det inte,
Paco.
— Jo, sa Paco. Jag är inte rädd.
— Du blir när du får se knivarna komma.
— Vi får se, sa Paco. Ge mig förklädet.
Vid denna tid på kvällen, medan Enrique
höll på att binda fast de två tungbladiga,
rakknivsvassa köttknivarna vid stolsbenen med
två smutsiga servetter som täckte hälften av
varje kniv, drog åt hårt och sedan knöt, var de
båda städerskorna, Pacos systrar, på väg till
bio för att se Greta Garbo i "Anna Christie".
Den ene av de båda prästerna satt i
underkläderna och läste sitt breviarium, medan den
andre var i nattskjorta och bad en rosenkrans.
Alla tjurfäktarna utom han som var sjuk hade
gjort sin kvällsentré på Café Fornos, där den
långe, mörkhårige picadoren spelade biljard,
den lille, allvarsamme matadoren satt med en
café au lait vid ett fullsatt bord tillsammans
med den medelålders banderilleron och andra
yrkesintresserade och allvarliga kolleger.
Den alkoholiserade, gråhårige picadoren satt
med ett glas cazalaskonjak framför sig och
stirrade med förnöjelse på ett bord där mata-
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
