Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1942
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
boksbläddrande. Det hela blir ibland mera
journalistik än konst, författarinnan står
bredvid och pratar i stället för att leva med, och
episoder, som är utmärkta anekdoter, har inte
mycket att göra med huvudinnehållet.
Ingegerd Stadener har faktiskt ett bestämt syfte
med sin bilderbok. På varje sida skymtar det
ett tizianrött hår, som hör till en ung lärarinna
vid stadens flickskola, och hon är skälmen
i stycket, om också en ganska stillsam skälm.
Hon kommer till staden efter en trist ungdom
för att leva Livet (med stor bokstav som det
skrevs på tjugutalet), och hon känner sig
betryckt i kvalmet. Men hon fogar sig och ser
ut att torka in som de andra. En religiös
upplevelse ger henne först lugn och svalka — sen
öppnar den också vägen till livet och kärleken.
"Och ingen ser att min daphne blommar"
är en alltigenom okonventionell
omvändelseroman. Religionen kommer in som en objuden
gäst, utan alla salvelsefulla förberedelser: den
har sitt att säga till vem som helst. Den
avgörande upplevelsen är väl inte helt
övertygande, men den slutliga tillämpningen är
frisk och salt. Där visar Ingegerd Stadener att
hon har själskunskap, att hon kan nå betydligt
längre än till denna roman av goda ansatser.
*
Leo Weismantel, en intressant bekantskap
från det tyskspråkiga Schweiz, ger i
"Lättfärdiga Jeanettes arvingar" en fransk småstad.
Men den kommer inte som bilderbok utan
snarast som dofter och aromer. Det är detta
Frankrike, där det ständigt ligger en
kyckling i grytan och steks i de finaste nyanser —
där ett klingande guldmynt lockar fram en
flaska djuprött vin på bordet. Och människorna
visar, att det rymmer inte bara lättsinne och
dagdrömmeri, utan också köld och girighet.
Över dem alla höjer sig Jeanette, flickan som
dansar och ler och omedvetet vinner allas
beundran. Hon upplever under lyckliga
månader den finaste kärlekshistoria utanför den
borgerliga moralen, offrar sig så för den
älskades framtid och blir illa behandlad av
hjärtlösa släktingar. Boken handlar egentligen
om hennes hämnd mot dem efter döden, ett
practical joke, som är listigt och genomelakt
men nästan rättvist och i varje fall roligt.
Det kan kanske sägas att motsättningen är
väl stor mellan den vackra kärleksupplevelsen
och det hårda skämtet. Men det är just det
boken vill visa: hur litet det vackra kan trivas
i denna värld. Nu visar den nog det vackra
en smula för vackert, men den innehåller också
så mycket sant och riktigt, att den är helt
njutbar. Den underfundiga och kloka
uppläggningen, den skickliga människoteckningen, den
snärtiga domen över hycklande
konventionalism — där är egenskaperna som ger denna
roman dess värde.
•
Karl-Erik Sjöströms debutroman heter
"Två" och handlar om människor, som vill
bort från det konventionella. Hon är en ung
fru, som har tröttnat på det pedanteri och
den eleganta synd, som förekommer i den
stora världen; han är ett tiggarhelgon, en
vagabond som lever för dagen, obekymrad om
framtiden och om andras omdöme, en fjäril
som svävar lätt hän över tillvaron. Och deras
vänskap blir till sist till kärlek, hur de än
strävar emot.
Hon är helt trovärdig, ty hon är en vanlig
människa med normala instinkter, bunden av
sitt förflutna och sina vanor — fastän hon
strävar ut ur sina band. Men han är betydligt
svårare att återge, den överlägset tyngdlöse,
och hans repliker saknar ofta nog den
smidighet som är åsyftad: de är till och med rätt
självupptagna. Men han har också tusen lustiga
infall, och hans livssyn är obetalbart frisk, det
skall erkännas. Det är bara synd, att han skall
dras in i det ganska vanliga pensionatsdrama
med flera stycken intriger, som fyller bokens
sista del; det är för banalt både för honom —
och för författaren!
Karl-Eric Sjöström ville jag gärna läsa mer
utav: han har uppslag, stil och berättarglädje.
Nog kan vi väl hoppas på större intensitet
längre fram? Carl Olof Bergström
Teckningar ur vardagslivet
NILS JACOBSSON: Lika barn leka bäst.
Gebers 1941. 9:50.
MÄRTA OLÉHN: Vi arma fruntimmer.
Hökerbergs 1941. 9:50.
De båda romaner som här sammanförts
— trots att de äro vitt skilda i fråga om
litterär kvalitet — behandla bägge svenskt borger-
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0084.html
