Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att denna ordning sammanfaller med
tidsföljden för novellernas tillkomst, ty denne
författare är i så fall inte den ende rymling på
jakt efter sol och frihet som fångats in av en
kärvare tillvaro än den han tänkt sig. Därmed
är inte sagt att någon av novellerna skildrar
en drömd tillvaro fri från konflikter och
ansvar. Bakom de nyckfullt förbiskimrande,
impressionistiskt solfyllda bilderna i
inledningsnovellen "Vi tre" blottas efter hand en
tragedi av allvarligaste slag, som ger denna
hyllning av det lyckliga nuet dess spänning
och relief. Rydberg älskar idyllerna, men hans
idyller utspelas mot en fond av mörka moln,
bakom väntar tragiken alltid lika aktionsklar.
Den kan komma inifrån som när två
människor plötsligt upptäcker att deras förhållande
till varandra är hopplöst overkligt, att de
aldrig kommer att nå det de sträcker sig efter
— det är i två sinsemellan rätt olika varianter
temat i "Obarmhärtigt ljus" och
"Självmordsförsök". Den kan komma i form av den
skakande upptäckten att världen överhuvud är
utan nåd, vilket i denne författares erotiska
vokabulär betyder att all förståelse två
människor emellan är utesluten — det är samma
motiv som Rebecca West gav rubriken "Det
finns inga samtal". Men tragiken kan också
slå utifrån, bakifrån, framifrån — åt alla håll
är människan skyddslös. I novellen "Inte rädd"
betingas innerligheten mellan de älskande av
den skräck för döden som ännu inte släppt sitt
tag om dem; i "Ödets redskap" drabbas
kontoristen Nils av livets brutala ironi, då han på
färd till sin fästmö overfalles och mördas av
dåren Linus. Och i titelnovellen slutligen står
vi så långt borta som möjligt från den inledande
berättelsens soliga livsbejakelse: "Endast på
tidlöshetens plan kan människor som du och
jag finna en lösning på tillvaron ..." Det är
en invalid som talar; det har mörknat över
vägen, och årtalet är 1941.
Dessa motiv är inte nya i tidens litteratur.
Att tillvaron i stort sett är något osäkert och
överraskande, har mer än en författare
inskärpt, och sannerligen med skäl. Konflikten
mellan det ljusa, människovärdiga och de
strömmar inom och utom oss som suger
ner mot djupen är också ett stående motiv,
liksom det problematiska i meddelelsen
människor emellan. På en punkt går emellertid
Rydberg en bit utöver det som kan anses direkt
vanligt i mellankrigslitteraturen; det gäller
hans inställning till ansvaret. I novellen
"Morgonupplevelse" berättas om en student som
bland annat sysslar med historia ehuru på
ett mycket okonventionellt sätt: "Talade man
historia med honom försvann på något sätt
de stora avgörandena ur perspektivet och man
fann i stället en rad egendomligt betecknande
och ödesdigra detaljer och händelser, vars
betydelse man aldrig direkt kunde ånge, men
som gav en osäker känsla av att man här stod
inför den verkliga upprinnelsen till katastrofer,
som annars stodo rättframt och en smula naivt
förklarade i de vanliga framställningarna."
Det är ungefär på samma sätt som författaren
själv betraktar människolivet: med blicken fäst
vid de avgörande ödesdigra detaljerna. På sätt
och vis är naturligtvis detta perspektiv, som
gör tillvaron till en slingrande, nyckfull kedja
av betydelsefullt och betydelselöst, en smula
estetiskt. Inte till sin tendens eller som
program, men estetiskt i den meningen att man
knappast vänjer sig vid att se på det sättet, om
man inte från början ställer sig en bra bit
utanför det liv man vill skildra. Det heter
också om Bernhard, att "livet nådde honom
inte, han märkte aldrig några stötar. Han var
en akrobat som gjorde volter i ett lufttomt
rum." Men när han gjort detta klart för sig
upplever han också det outhärdliga i denna
sorts tillvaro, och eftersom lösningen för
honom ligger närmast till hands på det erotiska
planet blir den enkel och redbar; han frågar:
"Irène, vill du gifta dig med mig?" Det är
en variation på den övergång från det estetiska
till det etiska planet, som redan hos
Kierkegaard får sin självklara symbol i äktenskapet.
Författaren gör sig inte något besvär att
stryka under centrala motiv som dessa; han
överlåter åt läsaren själv att finna vad som
kan vara viktigt, och han har lärt sig av yngre
anglosachsisk novellistik att de många och
stora orden bara tjänar oklarheten. I gengäld
arbetar han stundom mycket verkningsfullt
med den antydande stilen; den som har öron
att höra med han höre. Novellen "Permission"
med dess bittra syn på militärlivet,
karakteristisk för de första dagarna efter en inryckning,
är sålunda en ren uppvisning i konsten att ge
ironiska effekter med små medel. Sven
Rydbergs självständighet är väl ännu inte så stor
vare sig då det gäller motivval eller stil, och
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
