Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ondskan något outrotligt. Man kan inte gärna
få en åskådligare bild av det än i den
femtonåriga Kristina Baners brev till sin syster om
faderns avrättning vid Linköpings blodbad.
Det är säkert ett av vår epistolära litteraturs
märkligaste brev, en gång för den som skrev
det "en ängslig och besvärlig berättelse". Man
ser miljön och gestalterna: den dödsdömde
som den sista natten skär käppar åt sina små
barn att rida på, hustrun som uttröttad somnar
på sin mans arm, vaknar upp och säger: "I må
säja till mig, som där står: Så förmån I intet
vaka med mig en stund", de råa knektarna
som stöter de sörjande kvinnorna för bröstet
den sista morgonen. Frihetssinnet är lika
konstant som våldet och tar sig flammande
uttryck i Zolas berömda J’accuse-epistel och i
Stevensons hetsiga försvar av en misskänd
munk. Passionen talar hänsynslöst ur Héloises
världsberömda brev och den starka känslan
ett enkelt, rent språk hos Pierre Curie.
Narraktigheten är också evig, tycks det, spelar sin
roll som rökelse och atmosfär åt snillena —
den finns väl avbildad i James Boswells
skvallerbrev om litterära storheter.
Ett brev skall — för att vara fulländat —
ge en bild också av adressaten. Få lyckas med
det så vackert som Robert Browning i sitt
första brev till Elizabeth. Det går så
förtrollande naturligt mot sitt mål och rymmer både
instinkt och ande. Man beundrar också
Voltaires lilla biljett om "det nätta ting som kallas
själ", Tjajkovskijs nobelt finkänsliga svar till
sin väninna och Edgar Allan Poes enastående
brev om sitt livs tragik. I minnet dyker upp
Katherine Mansfields ord: "How puré artists
are!" Margit Abenius
En karolinsk finansman
ARNE MUNTHE: Joel Gripenstierna. En
storfinansiär från Karl XI:s tid. Gebers
1941. 8:—.
Reduktionen och de stora räfsterna under
Karl XI: s regering vänta ännu på sin
hävdatecknare. Ett oerhört omfattande och
svårarbetat stoff föreligger, men ingen har ännu
vågat sig helt på det. Att utreda de båda
aktionernas förlopp och verkställighet överstiger en
enda forskares krafter. Nyligen har emellertid
vid Stockholms högskola ventilerats en avhand-
ling, som kan betraktas som en förberedande
specialstudie på området. Arbetet, som
författats av Arne Munthe, vår främste kännare
av reduktionens arkivmaterial, har givits
biografiens form och behandlar en av tidens
ledande finansämbetsmän, Joel Gripenstierna,
och hans ekonomiska transaktioner med
kronan samt det rättsliga efterspel, som följde.
Gripenstiernas namn hör väl numera
knappast till de mera kända. Samtiden hade dess
mera anledning att syssla därmed. Hans liv
hade den hetsiga rytm, som sätter folks fantasi
i rörelse. Från ringa obemärkthet — han
stammade från en fattig prästsläkt i Östergötland —
svingade han sig upp till en lysande ekonomisk
maktställning, varifrån han i tidens fullbordan
störtades för att dö i fullständig misär.
Författaren har i Gripenstierna velat se en för våra
förhållanden ny och mera modern typ av
finansman, en herre som lånade kronan stora
pengar utan att själv vara företagare —
industriidkare eller köpman. Iakttagelsen är endast
delvis riktig. Det är sant, att han var
finansman utan all anknytning till produktion eller
köpenskap. Det var som ämbetsman och
förvaltare av vissa statsinkomster han gjorde sina
uppseendeväckande finanstransaktioner med
kronan. Men den kombinationen är ingalunda
ovanlig under äldre tid, och paralleller kunna
framdragas både i Sverige och utlandet, inte
minst i Frankrike, där fallet var ytterst vanligt.
Efter en fransysk visit i kungliga kansliet
erhöll Gripenstierna i oktober 1663 en
anspråkslös syssla som kammarskrivare i
kammarkollegiet men kom snart att användas i
mera maktpåliggande värv. Är 1666 blev han
inspektor för Avesta myntverk och några år
senare direktor över kronans hela kopparväsen.
Här lade han grunden till sin ställning som
storfinansiär, gjorde förmånliga kontrakt om
kronans kopparränta och började försträcka
kronan pengar. Snart var han redo att spela
en roll i första planet. Från år 1673 finna vi
honom åter i kollegiet, nu på den viktiga
posten som rikets räntmästare. Häremellan och
1680 faller hans ekonomiska storhetstid. Han
lånade kronan härunder ansenliga summor,
visserligen ingalunda de svindlande belopp
— 6 à 7 millioner d. s. m. — som samtid och
eftervärld trodde, men dock tillräckligt mycket
— förmodligen några hundra tusen daler —
för att bli en faktor att räkna med.
6 BLM 1942 I
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
