Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som skildra händelserna kring jaget och dem
som sysselsätta sig enbart med jaget självt.
Madame Isabel de Palencias minnesbok hör
till de senare. Kanske icke så mycket på grund
av någon speciell egocentricitet — vi tycka ju
alltid att vi äro så intressanta! — men på
grund av ett rent tekniskt litterärt fel: hon har
trott sig böra anteckna allt som hon och hennes
omgivning gjorde — boken vimlar i all
oändlighet av exakta upplysningar om vilken dag
vem reste, vilken dag vilka anlände, vem som
följde och vem som mötte, vilka sjukdomar
och små olycksfall familjen utsattes för. Då
författarinnan levat i ett olyckornas tidevarv och
alla familjens medlemmar alltid voro på resa
och under de senare åren foro som skottspolar
mellan Spanien, där barnen voro gifta,
Lettland, där mannen var minister, och Stockholm,
där hon själv var minister, tynga dessa
upplysningar mer än nödvändigt texten. Om folk
skulle kunna lära sig att vid memoarskrivning
är skildringen av ett ansikte, ett hem, en
middag eller en klänning av större betydelse än
detta uppräknande av för läsaren helt
likgiltiga data!
Det är alltid intressant att taga reda på hur
en utlänning ser på Sverige, kanske mest en
kvinna: drottning Desiderias uttalanden
liksom madame de Staëls ha varit mycket
expressiva. Kanske är avsnittet om Stockholmstiden
också det som intresserar oss mest, även om
det endast är det första intrycket man får här.
Även hade det varit intressant om
författarinnan ägnat mer utrymme åt Finland, där hon
även blev minister och vilket land hon besökte
och fann gott, emedan hon tyckte att vårt land
var mer i grunden demokratiskt än det som
så demokratiskt ständigt utropade Sverige.
Madame de Palencia ser allt ur denna
synpunkt: hon bedömer alla människor och alla
företeelser från sitt demokratiska torns höjd,
men man har ett bestämt intryck att inom
henne själv lurar en liten elegant konservativ
djävul, som skrattar över försöken. I sådana
uttalanden om Sverige som till exempel att det
icke var möjligt att i Stockholm uppbringa ett
par så små och eleganta skor att hennes dotter
Marissa skulle kunnat bära dem, verkar tonen
mer ärlig än när hon berättar hur solidarisk
hon var med fattigkvarteren! Man skönjer i
hennes betraktelsesätt i högre grad en boren
aristokratdams vackra välgörenhetstankar än
det proletära kamratskapets självklara
solidaritet.
Redan titeln på de Palencias bok anger
pilgrimsmärket: ända från barndomstiden söker
författarinnan upp hos sig själv alla drag
som kunde uppvisa solidaritet med vad man
kallar det enkla folket. Mig synes denna
avdelning fullständigt överflödig; det finns,
skulle jag vilja tro, inte något barn av
högaristokratisk — till och med kunglig — börd,
som inte skulle känt detta slag av
samhälls-opposition, som faktiskt inte hör till de
märkvärdiga företeelser som man behöver offra
trycksvärta på. Det intressantaste avsnittet och
även det mest objektivt berättade är det som
handlar om författarinnans intresse för arbetet
och hennes syn på kvinnosaken, och man följer
hennes gång mot befrielse från de sociala
banden med ett ärligt och stort intresse — man
känner att detta är historien om en själ som
luttrar och höjer sig, när hon blir medarbetare,
korrespondent och chefredaktör för tidningar
som förut icke haft kvinnliga redaktionella
medarbetare, åtminstone i eget land. Gärna
hade man hört närmare om teaterlivet och
-förhållandena, som hon säkerligen kände väl
genom att hennes mans mor var en berömd
skådespelerska och hennes mans far dramatisk
författare. Det finns för resten mycket man
ville fråga om, och det resultatet av en bok
är ju inte heller dåligt.
Men trots att här skildras varken grymheter
eller skakande detaljer är detta en trist bok,
därför att den helt saknar humor och i
synnerhet självhumor. Överhuvud vore det
intressantare om en bok som är skriven i så
uppenbart propagandasyfte skulle drypa av glödande
kärlek och brinnande hat, än det här iskalla
noterandet av händelserna, skiljandet av agnar
och vete på principiell väg och delandet av
människor mellan sotsvarta och bländvita,
allteftersom de ha visat sig ha samma åsikter som
författarinnan eller motsatta. Det lär ju också
finnas kulörer och till och med nyanser här
i världen.
Översättningen är utmärkt och de
främmande spanska namnen väcka sensationer av
skönhet och längtan.
#
Väcker påminnelser om sorglöshet och
glädje, det gör i högsta grad Thora Dardels
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
