Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARA J
representerade romantiken än romantikerna
själva. I en betagande studie med titeln "Den
romantiske studenten" följer K. J. ett sådant
romantikens söndagsbarn, Per Ulrik Kernell,
på hans resa mot Södern och sin egen död —
den speglar verkligen en tidsepok, väcker med
inbillningens spö upp det förgångna. Man bör
lägga märke till dessa studiers tidiga årtal:
forskningen har sedermera tillgodogjort sig
K. J:s upptäckter och ställt in de romantiska
människorna på deras rättmätiga plats i
litteraturhistorien. — En epok som K. J. många
gånger har bekänt sin kärlek till är den
amerikanska litterära guldåldern omkring mitten
och före mitten av adertonhundratalet. Med
sin karakteristiska förmåga av sympati,
grundlighet och intuition har hon levt sig in i New
Englands-perioden. Maliciöst och förälskat
målas de amerikanska skönandarnas
experiment att leva idealt, intellektuellt och utopiskt
bondeliv på Brooke Farm. Sprudlande är
essayen om "de tre Jamesarna". Den skickliga
analysen av Henry James’ romaner intresserar
bland annat därför att den komplicerade
puritanske författaren torde vara starkt besläktad
med essayisten själv.
Till de längre studierna har essayisten fogat
en hel rad finslipade miniatyrer, som hon
kallar "små äreminnen" och där hon med
förandligat raffinemang målar några av sina
speciella kärlekar. Hon skriver om Voltaires
hjärta och Erasmus’ löje, om Rahels
konstverk och den heliga Jeanne, hon målar med
dämpad glöd "proletärernas poet" Ada Negri
och tolkar de melankoliska drömmarna Amiel
och Marcus Aurelius.
De personliga kommentarer som avslutar
"Det speglade livet" väckte särskild
uppmärksamhet när boken kom ut — vi äger i vår
litteratur inte mycket av just denna intima
art. Det är aforismer, infall, dagboksutdrag,
tankeresultat. Ett par som förefaller mig
signifikativa må anföras:
)HANSON
"I naturvetenskap och därmed befryndade
ämnen förmodar jag att il faut tout dire. Men
i allt annat bör man skriva ungefär en
tiondedel av det man vet. Resten må strömma ut
mellan raderna och bilda atmosfär kring det
utsagda."
En annan:
"Orden hämtar vi ur den allmänna
skattkammaren och lyckas i bästa fall knåda dem
så att fasonen ser ny ut. Än sämre har vi det
med tankarna: få har vi att tillgå och det är
knappast möjligt att förläna dem ett
ögonblickssken av färskhet — genier försöker det
inte ens. Men vad är det då som befogar att
tänka och skriva? Rösten har jag ju alltid
sagt, rösten! Där ligger fullmakten och
signaturen."
En fråga utkastas:
"Vilket komprometterar mest — att tala
allvar eller gyckel till mänskorna? Det senare
inbillar jag mig. Skämtet förutsätter nämligen
en kontakt, en förtrolighet som om man kunde
sitta vid samma bord. Allvar kan man ju
däremot yttra från en predikstol. Likafullt ville
jag hellre gyckla om jag hade anlag."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
