Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
personliga upptäckter, äventyr och
kärleksupplevelser. Men det märkligaste med dem är den
klara redlighet, med vilken de två, läsaren och
författaren, den talande och den svarande, blir
hållna isär. Om hon skriver om Henry James,
Emerson eller Hawthorne, så är det dem det
är fråga om och inga andra, men tonfallet
kan ha en hemlig glöd, som uppenbarar att
skribenten också utsäger något om sig själv.
"Ett porträtt av författaren som Goethe" —
denna lika vanliga som osanna och oäkta form
av essayistik blir brännmärkt om man jämför
den med Klara Johansons.
Det hör till signaturen K. J:s egenheter att
aldrig skriva om annat än det som rör henne
djupt och personligt. Resten låter hon
stillatigande vara. I en vacker aforism
karakteriserar hon antipoderna Goethe och Kierkegaard
som de helaste representanterna för den
konstnärliga tankeinställningen, den som grundar
sig på egna sinnen och nerver, egna hj
ärtekrav och själsäventyr. För sådana blir
ingenting abstrakt och inga fakta oväsentliga. Från
dem båda hör hon uppmaningen: "Befatta dig
aldrig med annat än vad som djupt angår
dig!"
Med kräsen urskillning väljer K. J. i
världslitteraturen och valet är så genompersonligt att
det karakteriserar den väljande själv. Först
och främst — det är ett utpräglat
själsaristo-kratiskt val. Helst väljer hon "gränsens
människor" och sådana tankemättade, kostbara
verk som aldrig tycks kunna fläckas av rost.
Goethe står — som redan har framhållits —
i mitten, men inte alltför himmelsvitt långt
från den universelle Goethe befinner sig de
rika, drömmande andar med vid medvetenhet
och ett själsinnehåll, vars outtömliga rikedom
tycks stå i olycklig disproportion till livslust
och skaparkraft. Amiel är själva huvudtypen,
men K. J:s penna har tecknat många fler
liknande drömmare och tankemänniskor med
drag av livsskygghet. — I romantikens alla
trakter är K. J. innerligt hemvan, och ur
krokiga gränder och sirade hus i "Det
speglade livets" gamla städer kommer ett helt följe
av bisarra och skugglika gestalter emot oss:
"gycklare, livshumorister, världsövervinnare"
för att citera essayistens egna ord i den kanske
en smula sentimentalt svärmiska essayen om
Raabe. Romantikerna är alla hennes syskon,
både de demoniska, de häxlika och de fromma,
och möter hon i modern litteratur några
avkomlingar av dem, så känner hon de sina igen.
Men hon är långtifrån enbart dragen till dessa
nattens, drömrikenas och inbillningens barn.
Klara Johanson, det skarpa huvudet och det
lidelsefulla temperamentet, är i en entente
cordiale förenad också med dagens ljusa
stridsmän, med humanitetens och det salta vettets
förkämpar med dragen klinga, och hon hör
till ett andligt renhållningskompani. Någon
kallade henne en gång "en kvinnlig Voltaire",
och säkert är att den andan i henne är levande.
Sällan skriver hon så con amore om något som
om Voltaire, vars hjärta hon sätter högre än
hans förstånd. Hon förvånas över hans
temperament, som borde ha slitit ut honom snabbt
men som räckte övermänskligt länge, hon
älskar hans kvickhet utan rivalitet och hans
prosa, som borde vara mönster för all
journalistik. Ur en tidningsartikel hämtar jag
följande roliga Voltairekarakteristik:
"I Voltaires huvud härskade beständigt ljusa
dagen — ett abnormt tillstånd. Han gick
därigenom miste om mycket: aldrig fick han se
några spöken och demoner, och han erhöll
inga uppenbarelser av nattens röster. Till
gengäld vann han middagssolens fatalt nyttiga
egenskap att uppdaga fläckar som ingen märkt,
påpeka skröpligheter som gömt sig undan och
rikta strålkastare på dammvirvlarna. Det icke
djävulskt utan skalkaktigt ondskefulla grin
över hela ansiktet, från hårfästet till
halsmusklerna, med vilket konterfej arna
över-antvardat honom åt eftervärlden, förkunnar
den kittlande fröjden i dessa värv. Ja, han
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
