Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
i fickorna och väldiga drag av ren isluft
genom lungorna, en lång, solig och muntert
frisk verksamhet som är sitt eget mål och sin
egen lön."
Helst av allt lever essayisten sig in i de rika
guldåldersepokerna, då grovarbetet har gjorts
undan av "nattarbetarna", då människan är
satt i högsätet och kvinnan erkännes som
personlighet även om hon inte har framträtt utåt.
Den tjusning som New Englands-epoken utövar
på henne motiverar K. J. med dess karaktär
av orörd skapelsemorgon — den innebär för
hennes sätt att se "sunda hjärnor och
utomordentlig kultur", en kombination som varken
förr eller senare har inträffat i historien. Det
är kanske en ensidig karakteristik, ty i denna
kultur fanns säkert drag av neuros. (K. J.
känner till, men använder inte, psykoanalysens
metod. Hon hör till de kanske relativt få
lekmän som har läst hela Freuds författarskap,
hon beundrar honom livligt som författare,
frigörare och föregångare, "men psykolog är
han inte".) Det är emellertid karakteristiskt
för K. J. att hon låter sina essayer om tysk
romantisk guldålder följas av en studie,
"Skymningen kring gudarna", där den dy som
genierna dock vadade i beskådas av en
cynikers "vasst grånyktra blick", cynikern vars
blick är på en gång begränsad och skärpt.
I sin läsning är Klara Johanson
världsmedborgare. Mest är hon orienterad åt det (forna)
tyska, det anglosachsiska och det danska.
Mindre synes hon sympatisera med galliskt
lynne. I de yttersta dagarna är det
norrmännen som har hennes hela hjärta och
passionerade sympati. "Nej, Norge har inte förlorat
sin själ!" (i brev, 1941). Om sina egna
landsmän har hon helt naturligt sagt beska ting,
men talar på ett ställe med sympati om den
"brist på företagsamhet som utgör en av de
ädlaste ingredienserna i svenska lynnet".
Bakom "Det speglade livets" alla främmande
miljöer skymtar i en kort och vacker liten
essay den halländska stad vid havet som är
essayistens barndomslandskap. Där finns den
ålderdomliga stadsbilden av halvt utländsk
karaktär men också skogsensamhet, och hav
i fjärran, och där är fönsterrutans
skvallerspegel, genom vilken de förbipasserande
människorna för det lilla barnets ögon blir så
skarpt tydliga, så brännande intressanta och
märkvärdigt olika som i den mest underbara
bok. "Förtrollat måste det vara, detta näste
som man aldrig kommer loss ifrån. Mig följer
det som en hemlig lyrisk dagbok utan ord."
#
Längre, farligare och konsekventare än de
flesta har Klara Johanson drivit den
inställning som brukar kallas den estetiska, och har
väl stundom drivit den på andra sidan den
gräns som ingen kan överträda utan att straffas
av hämnande makter. Den tes som hon ibland
hävdar: att konsten är rikare än livet, går nog
inte att driva för långt. Och i författarinnans
tonfall, när hon hyllar den, ligger det vemod.
Näppeligen torde K. J. vilja underskriva Alma
Söderhjelms bekännelse: "Jag har aldrig
van-trivts." "Det speglade livet" slutar med dessa
rader: "På mig kan jag applicera en gammal
vitsvändning: Jag är ingenting om inte
diktare — och jag är inte diktare." Det ligger
svårmodig klarsyn i dem. Mer eller mindre
klart röjer sig i Klara Johansons författarskap
kontrasten mellan vad man kunde kalla
slösaren och snålaren, mellan den som har råd
att ge ut sitt liv och den som formar det till
ett monument. Fredrika Bremer hör till
slö-sarna, Kierkegaard och Emily Dickinson till
snålarna. Inför åsynen av liv som genom en
smärtsam och mystisk process förvandlas till
konstverk eller annat verk stannar essayistens
blick tjusad och ibland skakad, men man har
en känsla av att hennes hjärtas behov är hos
de andra, hos slösarna.
Den estetiska hållningen är ett med Klara
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
