Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Tore Zetterholm: Den nya romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORE ZETTERHOLM
åt präktig mat, vars näringshalt utprovats på
laboratoriet. Och si! Den magre skalden blev
med tiden fet och däst. Till slut låg han bara
på sin duxmadrass och stånkade. Husets läkare
ordinerade då giljotinen. Ty i denna
mönsterinrättning var allt så väl ordnat, att ingen fick
vara fattig och ingen sjuk. Men då blev det
liv i skalden. Han begrep, att huset Verklighet
var en inrättning till döds för skalder med god
aptit. Och han drog sig till minnes sin
ungdoms dagar, då han vaktade får bland bergen,
mager och spänstig, livnärande sig av
vildhonung och markens örter. Han greps av
skräck och rusade upp från sin duxmadrass
för att fly. Men när han skulle ta sig ut genom
fönstret, fastnade han med sin tjocka måge
och kunde varken komma fram eller tillbaka,
hur han än sprattlade.
Ja, där sitta de nu dessa verklighetsdiktare,
som föråto sig på den feta kosten. Kanske
är det för tidigt att stämpla
ångestspratt-lingarna och flyktförsöken som romantik.
Kanske är det bara en ny form de sträva
mot. Det tycks vara en naturlag detta, att de
stora diktarna förr eller senare spränga sönder
den realistiska formen och bana sig andra,
sällsamma vägar. Just de mest tingberusade,
de mest rabiata realisterna synas
predestinerade att genomgå denna utveckling. Det gällde
åttiotalets naturalister, och det gäller många
av de stora diktarna i vår tid.
Men den nya formen är vad
maskeradkostymen var för stataren — tecknet på en ny
sinnesförfattning. Diktarna reagera inte blott
mot den stoffbundna och verklighetsförtrollade
formen. De bekämpa den livsfilosofi, som
endast räknar med det mätbart verkliga. Den
som endast känner laboratoriet och giljotinen
som botemedel mot det sjuka och svaga. De
hysa en "romantisk" längtan efter andra
värden än freudiansk frigjordhet och
duxmadras-ser — de vända sig i stället till myt och
tradition, saga och äventyr.
Storstadsluften började lägga sig en smula
för tjock över den västerländska dikten.
Romantiken är en vårstorm, som vädrar ut kvalmet.
Den naturalistiska epoken har givit
upphov till en underlig tingens ordning.
Dokumentation och problemdebatt skattas högre än
myt och fantasi. Sagan, leken, äventyret ha
prisgivits åt marodörer och klåpare. Ett
förräderi såväl som något! Romantiken söker
gottgöra försyndelserna, och därför bör man
vara den tacksam. Döde Ned är att föredra
som äventyrshjälte framför Cardby, och
folksagans varulvsmotiv gör sig bättre i Gierows
gestaltning än i Jules Vernemagasinet.
Mänskligheten är i behov av en ny myt, har Vilhelm
Grønbech dekreterat. Kanske romantiken skall
föra henne på spåret. Myten om den allena
saliggörande verkligheten har i varje fall visat
sig vara ett dåligt surrogat.
Se på Thomas Mann, som med
"Budden-brooks" givit den klassiska förebilden för en
sober, borgerlig realism. Var står han nu?
Genom ett vildsnår av drömtydning och
ockultism har han nått fram till det mytiska Kanaans
land, där hägringarna vid horisonten vittna
om vandrarens ofullkomliga sinnen och den
brinnande busken talar om Herrans under.
Vad är hans israelitiska epos med dess
ödesmystik och dess symbolspråk annat än
romantik — i den mån man kan anbringa dylika
schabloner på en stor diktares skapelser.
Eller tag James Joyce och Thomas Wolfe,
dessa båda moderna diktare, som mer än
andra varit förhäxade av tingens och
sinnesförnimmelsernas mångfald. Båda kommo de
instormande som hungriga barn i en
konfektbutik och proppade i sig, tills de voro nära
att storkna. Och för båda blev följden
katastrof. Joyce har med sin senaste bok hamnat
i kaos och obegriplighet. Och om Wolfe skriver
en kritiker: "Ingen annan samtida amerikansk
författare är så anfäktad som han av
romantik, av längtan, oro, förtvivlan, ensamhet och
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
