Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
beteckna hans stycke som en time-thriller, där
det övernaturliga införts mest för att kittla
publikens nerver. Det börjar som en skäligen
beskedlig satir över Hollywood, där i en ateljé
en sjörövarfilm med historiskt underlag skall
påbörjas. För huvudrollen som pirathövdingen
Kid Jackson, en bland Amerikas ungdom
populär förment sjuttonhundra talsfigur, engageras
ett råskinn som hittills mest gjort lycka i
gangsterroller, medan en av Hollywoods mera
bemärkta glamourgirls utses till hans moatjé,
Kid Jacksons älskade. När denna dam
konfronteras med den för inspelningen i minsta
detalj rekonstruerade kajutan på Kid Jacksons
"Fortuna" får hon just ett sådant där
hallucinatoriskt intryck att "hon varit där förut",
och när rollen skall läggas upp för henne vet
hon i förväg allt som skall hända. Hon har
redan "drömt" alltsammans.
Det existerar alltså, vill författaren att vi
skola tro, ett mystiskt samband mellan å ena
sidan den historiske Kid Jackson och hans
älskade lady Evangeline, å andra sidan deras
filmframställare hundrafemtio år senare. Den
äkta, ytterst romantiska och tragiska
kärlekshistorien spelas upp för oss i scener som
alternera med scener där samma episoder repeteras
inför filmkameran. Det ger goda möjligheter
till en fortsättning på hollywoodsatiren, men
författaren siktar djupare än så. Han vill visa
hur det förflutnas verklighet halvt på magisk,
halvt på psykologisk väg griper tag om de
agerande så att de förirra sig in i ett no man’s
land mellan dikt och verklighet, mellan nu och
då. De veta till slut varken ut eller in på sin
identitet och sina känslor, och det vet inte
åskådaren heller. Han blir tacksam när i
mellanakten hissas ner ett skynke utanpå ridån
där man kan läsa att "i sista bilden visar
författaren att vi inte kan leva i en diktad värld
men att dikten och idealen visa oss hur vi rätt
skall leva i vår egen värld". I denna sista seen
återfinna nämligen de två skådespelarna sina
ursprungliga identiteter, som dock då genom
samröret med de döda älskande avsevärt
förädlats.
Det är som synes en ganska förbryllande
pjäs, och att ha kunnat förbrylla är ju redan
något. Men dess metafysiska verkan är
knappast större än av en enklare spiritistisk
bord-knackningsseans, iscensatt som sällskapslek.
Denna blandning av djupsinne och blague
efterlämnar ingen angenäm eftersmak och man
var ganska tacksam att efter föreställningen få
komma ut i den bistra vinterkylan.
Olof Molander hade gjort en vacker
uppsättning, där illusionen bäst bar i
sjutton-hundratalsscenerna, medan
hollywoodinteriörerna stördes av torftigt statistmaterial. Edvin
Adolphson lyckades med små medel markera
skillnaderna i hållning mellan den romantiske
desperadon och hans mycket jordbundne
framställare. Det var en både lustig och vinnande
skådespelarprestation. Som lady Evangeline—
Georgia Swanee var Marianne Aminoff avgjort
bäst i den förra inkarnationen; det
divamässiga och vulgärflotta hos filmstjärnan är
oförenligt med hennes typ. Erik Berglund var
utmärkt i filmproducentens föga originellt
upplagda skepnad. Georg Svensson
Film
Farliga vägar. Anders Henrikson.
Centrum-film.
Filmen är skriven av Ragnar Josephson,
som därmed gjort sin debut som
filmdramatiker. Närvaron av en verklig författare — om
också kanske inte en diktare — ger sig
framför allt till känna i motivet, som rymmer ett
väsentligt och upprörande tidsproblem. För en
gångs skull har en svensk film haft modet att
vilja se verkligheten i ögonen.
Dess svaghet ligger samtidigt i att denna
oerhörda djärvhet måst camoufleras i var och
varannan replik. Det får inte sägas, att det är
den judiska intelligensens öde i våra dagars
Europa, som handlingen rör sig om. Resultatet
har blivit en halvkväden visa, som man
naturligtvis förstår, men där personernas abstrakta
och kringgående sätt att uttrycka sig gör, att
de liksom tycks vandra omkring i ett lufttomt
rum. Trots denna eftergift åt en "neutral"
publik är man likväl tacksam för de
antydningar filmen ger av brännande aktualiteter —
och det i sann bemärkelse frisinnade sätt, på
vilket de skildras. En landsflyktig jurist av
internationell ryktbarhet — fint spelad av Ernst
Eklund — kommer med sina barn till Sverige,
där han får uppehålla sig, men där han inte
får arbetstillstånd. För att rädda familjen
undan den hotande misären ingår dottern ett
skenäktenskap, och i skildringen av detta har
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
