Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
inte säga häpnad. Inte sedan Griffiths dagar
har den amerikanska filmen bevittnat så
kraftiga tag; sedan är det en annan sak att Welles
inte kommer med några egentliga nyheter utan
imponerar mest genom en nästan brutal
fantasistyrka.
"Citizen Kane" har ingen handling i
vedertagen bemärkelse. Den vill i rapsodisk form
återge ett människoöde av ovanliga
dimensioner. Charles Foster Kane är en stor man
enligt alla yttre måttstockar, men hans storhet
är närmast att jämföra med ett fall av
ele-fantiasis. Den är monstruös och skrämmande
och har uppstått lika mycket genom ett fel
i den psykiska mekanismen som i den
samhälleliga ämnesomsättningen. Vissa drag i
biografien peka på Welles själv: den brådmogne
gossen som rycks från sina föräldrar och sina
lekar för att av känslolösa förmyndare tränas
att ta hand om en jätteförmögenhet. Andra
drag äro tydliga anspelningar på W. R. Hearst:
Kanes fantastiska framgång som
tidningsutgivare, hans misslyckade politiska ambitioner,
hans dubbelmoral (Kane drar sig inte för att
avslöja sig själv och den hänsynslösa
kapitalism han företräder om han därigenom kan
öka upplagan på sina tidningar), hans
förhållande till kvinnorna, hans groteska
samlar-lidelse och faraonska praktlystnad. Filmen
börjar med att Kane dör med ordet
"Rosebud" på sina läppar. March of Time gör en
journalfilm på den store mannens liv, men när
den rullats inför March of Times reporters slås
någon av att den store mannens sista ord inte
fått sin förklaring. Kanske kunde en sådan
förklaring ge nyckeln till Kanes gåtfulla
personlighet. En man skickas ut att intervjua dem
som stått Kane närmast i livet, och deras
berättelser återges undan för undan i
återblickar som tillsammans ge en intim bild av
Kanes karriär och personlighet. Kontentan blir
ungefär att Kane var en människa som krävde
kärlek av allt och alla men själv var
oförmögen att ge kärlek och därför slutade som
levande begraven i sina rikedomar. Men på
frågan vad "Rosebud" betydde får reportern
aldrig något svar. Först i allra sista scenen
blir publiken ensam delaktig av hemligheten,
som inte är något annat än ett litet minne från
Kanes barndom just vid den tidpunkt då hans
livsorganism fick sin cellbildning rubbad och
elefantiasisen grundlades.
"Citizen Kane" stimulerar våldsamt som
konstnärlig och intellektuell prestation men
lämnar en emotionellt fullständigt oberörd.
Charles Foster Kane har inte mera likhet med
liv än Frankenstein eller doktor Jekyll—mr
Hyde. Han är en ren konstruktion, och en
konstruktion där de olika delarna hänga dåligt
ihop. Man tror inte på honom varken som
individ eller symbol. Att figuren ändå fängslar
så starkt beror på skådespelaren Welles. Hans
framställande av först den unge avväpnande
lymmelaktige journalisten, sedan den
hänsynslöse medelålders politikern och slutligen den
legendariskt rike mannen som likt en Buddha
är innesluten i det fantastiska tempel han
uppfört åt sin makt är inte bara ett virtuost
förvandlingsnummer utan skådespeleri av
intensivaste slag. Det är betecknande att man
egentligen blir mera nyfiken på hur Welles ser ut
inuti än Kane.
Och så filmen. Trots allt kunnande eller
rättare genom allt demonstrerande av sitt
kunnande förråder den dock nybörjaren. Man kan
räkna upp ett otal bildföljder — pojken som
skymtar genom fönstret medan hans öde
av-göres ini stugan; kameran som dyker ned
genom glaslanterninen på kvinnan vid
kafébordet; valtalstribunen; Kane stående som en
av sina egna statyer i fonden av ett ändlöst
perspektiv av dörrar eller vandrande på led
med sina egna spegelbilder — bildföljder som
pressat filmkameran på alla dess dekorativa
och dramatiska möjligheter. Men dessemellan
flämtar filmen av ansträngningen att
åstadkomma någonting förgudsskull inte banalt.
Inte sedan ryssarnas storhetstid har man sett
ett sådant experimenterande med vinklar och
avstånd, med ljus och skugga, rörelse och
volym som i "Citizen Kane". Men inga tricks
kunna överskyla att Welles ändå inte lärt sig
det viktigaste, förmågan att berätta med
kameran, att tänka ut en historia i bilder som
avlösa varandra lika naturligt som det ena
ordet föder det andra i en muntlig berättelse.
Welles använder ännu så länge kameran blott
till att illustrera med, de sammanbindande
leden överlämnar han åt talet. Det är möjligt
och till och med högst troligt att han blir en
stor filmregissör liksom han redan är en stor
filmskådespelare. Han har visionär fantasi och
en stoffaptit som för i tankarna en annan
amerikansk jätteyngling, Thomas Wolfe. Det
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
