Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
är våra egna problem, det är våra egna
nordiska kulturvärden, men de upplevs här med
en öm inlevelse och ett tragiskt allvar, som gör
att de växer också för läsaren — i halt, i
dyrbarhet.
Jag minns Hans Ruin en februaridag under
finska vinterkriget uppe i Torneå, där han
fyllde en funktion i Svenska frivilligkåren. Jag
kände inte rätt igen honom. Hans leende, som
förr lyste så lätt över ansiktet, var borta. Han
hade sin charm kvar, men han hade själv
glömt den. Jag såg, att han hade passerat den
kritiska punkten, gjort sitt val. Han sade det
också själv en smällkall natt, då skaren skrek
under våra fötter och salvorna från det svenska
artilleriet uppe utmed floden skakade
atmosfären : "Vi har likviderat allt nu___"
I Ruins nya bok återfinner jag denna
stämning. I fyra kapitel tecknar han sin reaktion
inför det dödliga hotet mot finsk kultur. "Höst
över Finland" är ett hiskligt perspektiv bakåt
genom finsk historia: ständigt har hotet varit
där, gång på gång har landet förhärjats, ända
bort i fjortonhundratalet anger rimkrönikan
det tema, som sedan genomgår den finska
dikten:
Karel, Savolax, halvt Tavastland ligger öde.
Där månde nu ingen bo,
varken hund, hane eller ko.
Ho kan sig där vila?
Landet ligger öde mer än åttio mila.
Ojämförligt öm och stilla är den finska
diktens kärlek till detta arma land. Ruin hämtar
många kända exempel ur den svenska dikten
men också ett för de flesta av oss okänt ur den
finska. Det är Leinos dikt "Legend", där Vår
Herre och Sankte Per besöker Finland. Gud
bemöter Sankte Pers buttra kritik.
Så sade Gud. Hans öga vänligt log.
Och se, ett sällsamt sken kring vattnen drog
och ödemarken vek från mörka stränder
och tjälen brast i kärr och svedjeländer!
Och Herren gick. Med honom Sankte Per.
Men den, som sitter under björken här,
får se ibland i blida sommartider,
hur Herrens leende på vattnen glider.
Det är denna fina melodi, detta "Guds
leende" över Finlands karga marker, som mer
än något annat tjusar oss i finsk dikt och
finsk konst. Det återfinnes i det skimrande
solguldet bakom Väinämöinens båt på Gallén-
Kallelas tavla, det möter oss i ett trolskt motiv
i Sibelius’ "Finlandia", det besjälar de finaste
sidorna hos Sillanpää. Gripande visar oss Ruin
den blodiga och tragiska nationella
bakgrunden till denna ömma kärlek till den finska
idyllen. I sanning en dyrköpt och legitim idyll!
Det andra kapitlet heter "Från Stockholm
till Märkäjärvi" och tecknar den svenska
reaktionen mot Finland. Vi möter där i Ruins,
Ferlins och Lagercrantz’ sällskap i
Klarakvarteren en svensk socialdemokrat, som skrattar
åt Runebergs soldatpoesi och dömer Finland
hårt för dess efterblivna sociala förhållanden.
Men i finalen är det samme man som drar ut
som frivillig och lär sig älska och förstå
Runeberg. — Fint talar Ruin om Runebergs sanna
betydelse för Finlands folk. Han har före
någon annan avslöjat själva landets skönhet —
den solströdda idyllen mitt uppe i kargheten.
Han har vidare för evigt fastslagit
rättsordningens och samvetets plats i folkets hjärta.
Och slutligen — det är en ofta försummad
synpunkt — har han i visserligen odogmatiska
men till sin kärna klart kristna formuleringar
pekat på självutgivelsen, kärleken, som livets
enda hållbara princip. Ruin anknyter här en
personlig bekännelse: "Det är min tro, att här
är given en grundval för människan att stå
på, som kommer att hålla — trots allt. Det
gäller att inte låta missmod, bitterhet och köld
vinna insteg i vårt hjärta. Av vår egen kraft
att älska beror i grunden allt." Det låter banalt.
Det är skakande allvar. Personligt och
nationellt.
"Ett land stiger fram" är en stor essay över
den finska naturkänslans växt i finsk dikt.
Den är utförd med storartad brio; samtidigt
som den meddelar viktiga vetenskapliga
resultat, får den då och då de skälvande tonfall,
som ger den ruinska prosan dess viktigaste
och starkaste verkningsmedel. Som avrundning
följer slutligen en skiss, "Vi kommo igen",
skriven så sent som i november i höstas.
Oförglömliga är sidorna om de dagar i havsbandet,
då det nya kriget plötsligt tyst och hotfullt tog
gestalt i närvaron av ett stort tyskt krigsskepp,
och då en ny trygghet och ett nytt hopp
började växa. Man ville innerligt gärna dela detta
hopp. Ändå säger ens förnuft, att om Finland
genomgått många svåra prövningar, så
återstår ändå den värsta. Hur kriget än kommer
att sluta, blir med visshet Finlands öde tra-
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
