Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Fredrik Böök: Heibergs visdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
lunda lottlös. Temat i "En Sjæl efter Døden"
är inte diktens ihålighet, utan diktarnas. Det
är inte det fulländade konstverkets höga rang
han misskänner, men det är den moraliska
helgjutenheten av deras skapare han sätter i fråga.
Det är inte den äkta uppskattningen av
estetiska värden, som är honom en nagel i ögat,
det är det oäkta svärmeriet för diktarens
person, den naiva och omogna förväxlingen
mellan idé och verklighet. Den hegelianske
filosofen var genomträngd av mästarens logik,
som blickade in i tillvarons dialektiska
process: motsatserna betingar varandra, ur deras
strid födes de nya kvaliteterna. Det
fullkomliga är skapat av längtan och saknad, av brist.
Det är många, som snuddat vid denna det
poetiska skapandets, den moraliska
idealbildningens hemlighet, allt från Platon, som
misstrodde skalderna, ända till Thomas Mann, som
grubblat över diktarens kalla extaser och
rannsakat hela det estetiska livets tiefe
Fragwürdig-keit; psykoanalytikerna trevar kring samma
punkt, då de teoretiserar om
kompensationerna. Men ingen har uttryckt paradoxen så
genialt åskådligt, så enkelt och övertygande
som Heiberg gjorde det i den till helvetet
förvisade diktarens sång, i tredje akten av "En
Sjæl efter Døden". Själva den nyktra, exakta
prosaismen i diktionen griper genom sin
ärlighet, och det klingar en underton av stilla
förtvivlan, av besviken längtan bort från jagets
trånga fängelse. Man brukar fatta psykologiskt
skarpsinne och lyrisk känsla som motsatta och
oförenliga själstillstånd, men här har Heiberg
förenat dem i en högre enhet, här möter man
något som kunde kallas kritisk poesi. Det är
ett odödligt poem — och det är ett unicum
i världslitteraturen, det enda i sin art.
Hvis jeg var god, jeg digted slet,
men jeg er slet, og digter godt,
den Lod har mig min Musa givet;
hun vil, at jeg især af det
skal røres, som i stort og smaat
mig selv just manglet har i Livet.
Om ej mig selv jeg havde lukt
fra Godhed og fra Fromhed ud,
da toned ej mit Kvad af Længsel,
da sang jeg ikke nær saa smukt
om Sjælens Higen efter Gud,
med Røst som Fuglens i dens Fængsel.
Om ej min Vantro var saa stærk,
at den mig rev fra Kirkens Bryst
og kastede mig ud fra Reden,
da genlød ej mit Digterværk
af Længselstonen i min Røst,
af Sukket efter Menigheden.
Var ej mit Hjerte koldt og haardt,
saa lukket til, at mangen Gang
jeg dybt bedrøvede de fromme,
da gav jeg Følelsen jo bort,
som nu, bevarat for min Sang,
skal til forstærket Udbrud komme.
Den Mening er vist uden Grund,
at hist i Herrens Paradis
et Kor af salige man hører;
nej, Saligheden har ej Mund;
i Tanken blot, paa stille Vis,
den i sin egen Kreds sig rører.
Men han, som udenfor maa staa,
med Anelser om Himlens Fryd,
kun han om Paradis kan sjunge;
hvad han ej har, men ser kun paa,
det tolker han ved Strengens Lyd,
og Savnet bæver paa hans Tunge.
For Engle digtes ikke let,
men for de faldne Slægter blot
med selvforskyldte Savn i Livet;
og var jeg god, jeg digted slet,
men jeg er slet, og digter godt,
dein Lod har mig min Musa givet.
Heiberg har i denna sin sublimt
underfundiga dikt upplöst hela den lättrogna,
rätlin jiga psykologi, som låg till grund för den
romantiska genikulten: ju ädlare känslor, ju
skönare ord, ju renare och högre idéer, desto
ädlare, större, renare är skalden. På denna
punkt bryter den kritiska, ironiska, empiriska
synen på mänskorna igenom, på samma sätt
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
