Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Sven Stolpe: Jacques Maritain och Léon Bloy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
innehåller hans reflexioner över Frankrikes
öde, förefaller mig vid sidan av Ducattillons
nyss nämnda verk innehålla det viktigaste, som
hittills sagts i ämnet; liksom
dominikanermunkens skarpsinniga bok innehåller också
Maritains lilla skrift slutsatser, som gäller
långt utanför Frankrikes gränser och kanske
kunde sägas ha sin speciella tillämplighet på
den nordiska formen av demokrati. Om
skriften här utförligt behandlas, så beror det
framför allt på att man där finner en egendomlig
parallell till den svenska demokratiens
självbesinning under senare år; särskilt är det
påfallande, hur nära män som Fredrik Ström,
Anders Orne och Z. Höglund — vilka alla
torde vara absolut oberörda av den värld, ur
vilken Maritain talar — i sina resonemang
om demokratiens möjligheter kommer den
franske ny thomistiske filosofen. Det måste
dock sägas, att fransmannen tänkt igenom
problemet med en helt annan skärpa — förklarligt
nog, eftersom den stora prövning, som den
franska demokratien gått igenom, ännu väntar
vårt land.
Maritain behandlar först översiktsvis de
uppenbara bristerna i Frankrikes politiska liv.
Han finner, att folkfronten genom sin
rysk-machiavellistiska inspiration desorganiserade
och paralyserade det politiska livet i
Frankrike. Å andra sidan misslyckades de partier,
som åberopade sig på ordning och auktoritet,
i minst lika hög grad. Ur svensk synpunkt av
största vikt är några av de utredningar
Maritain i detta sammanhang gör. Han pekar på
att det fanns gott om folk i Frankrike, som
aldrig hade velat acceptera den franska
demokratien, och som in i det sista följde
republikens ansträngningar med misstroende eller
öppen illojalitet. "Det Frankrike de älskade
och ville tjäna var i själva verket inte
Frankrike utan deras Frankrike." Tanken, att det
demokratiska Frankrike skulle segra över
diktaturerna, skrämde dem; de såg däri ett neder-
lag för sina egna intressen. Under den långa
väntetiden före det tyska angreppet drev
hänsynslöst antidemokratiska och
antiparlamen-tariska tidskrifter en våldsam propaganda,
medan det demokratiska Frankrike i
påfallande grad saknade härolder. Frankrike var
vid krigsutbrottet inbegripet i en intensiv
demokratisk självprövning, som i och för sig
ingalunda var ett svaghetstecken, men som
just i denna situation kom att försvaga landet;
samtidigt krossades i Tyskland varje försök
till politisk principdiskussion, och i stället
till-greps alla medel att utveckla massornas
fanatism, grundad på bristande kunskap,
otillräcklig möjlighet till kritik och intensiv
mytsuggestion. Däremot avvisar Maritain bestämt alla
påståenden om att det franska folket skulle
vara så djupt moraliskt sjunket, att det måste
gå sitt tragiska öde till mötes. Endast den
okunnige kan sätta tro till talet om att
fransmännen endast älskar sina förströelser och har
en intensiv motvilja mot plikttroget arbete.
"Det är fullständigt orimligt att söka den
egentliga och avgörande orsaken till detta
nederlag i fransmännens synder, då deras
besegrares synder ropar mot himlen."
Fransmännen var vid krigsutbrottet moraliskt
ofördärvade. De var, som de tidigare varit, den
europeiska kulturens kärna: det andliga och
materiella livet blomstrade, de höll lika säkert
som någonsin förr fast vid den franska
kulturens heligaste värden, de öppnade sitt land
för flyktingar och förföljda, de försvarade
tankefriheten, de hatade åsiktsförtryck och
terror, och de trodde på Frankrikes
civilisa-toriska uppgift som frihetens förste soldat.
När kriget kom, gick de — visserligen utan
glädje men med fullkomligt lugn — till strids.
Kriget gällde för dem "att kunna andas fritt,
att kunna lägga sig varje kväll utan att känna
gendarmernas blickar på sig, att självmant gå
till ett arbete, som man har valt, utan att
tvångsmobiliseras i ett arbetstjänstläger, att
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
