Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Sven Stolpe: Jacques Maritain och Léon Bloy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACQUES MA R I TA IN OCH LÉON BLOY
ha medföljt sin make på hans resa och blev
alltså i Amerika avskuren från sitt hem i
Versailles. De första sidorna i "Les grandes
amitiés I" är en anteckning från den 6 juli
1940, präglad av djup förtvivlan:
"Det finns inte någon framtid för mig mer
på jorden. Livet är slut för mig... För lång
tid, kanske för alltid, kommer våra ögon inte
att få återse vårt älskade Frankrike. Vi
kommer kanske aldrig att på denna jord få återse
dem, som är oss kärare än allt annat. Vi har
nästan förlorat det hopp, som höll oss uppe i
vårt arbete, hoppet om att Kristi kärlek skulle
kunna genomtränga och förvandla världen ..."
För att återfinna sig själv började Raissa
Maritain samla sina minnen; hennes nu
föreliggande bok är den första i en serie
självbiografiska aktstycken. Den som i åratal följt
Jacques Maritains arbete, häpnat över hans
tankekraft och viljestyrka, stärkts av hans
outtröttliga kärlek och fina humanitet, skär med
stor iver upp denna bok.
Boken är till att börja med en besvikelse.
Raissa Maritain är rysk judinna, och hon
skriver en franska, som är habil och
lättflytande men märkligt opersonlig och kraftlös;
var och en, som i franska kretsar försökt föra
en debatt, känner till svårigheterna att skänka
sitt språk personlig accent, saft och must.
Ra’issa Maritains barndom förflöt i delar av
världen, som vi först genom krigstelegrammen
blivit bekanta med — Rostov, Mariopol. En
hotande ny pogrom drev emellertid familjen
till Paris — Raissa var då endast tio år
gammal —, och i Frankrikes huvudstad fick hon
avsluta sina studier. Hon ger på några sidor
en tacksamhetens hymn till världens andliga
huvudstad:
"Paris — toi, dont 1’air est si léger et le ciel
gris si doux; toi dont les monuments
har-monieux et délicats racontent avec une
discretion si puré une si longue, et tragique, et
mer-veilleuse histoire! O ville de sainte Geneviève
et de saint Denys, ville de Psichari et de
Péguy! Ville de Racine et de Pascal, de saint
Vincent de Paul et des Sceurs de Charité. Ville
des poètes et des peintres glorieux. Ville de
Victor Hugo et de Baudelaire. Ville de la
Concorde et des Champs Elysées, ville oü saint
Thomas a enseigné, ville oü saint Louis a
régné, 6 ville de Notre Dame!"
Det var på Sorbonne som den unga ryska
studentskan träffade Jacques Maritain, då
sysselsatt med att organisera en protestaktion
mot de ryska myndigheternas behandling av
de socialistiska studenterna i Ryssland;
Maritain var vid denna tid en absolut avkristnad
ung radikal, som svärmade för Tolstoy. Bland
hans vänner råkade Ra’issa Renans dotterson
Ernest Psichari, och i det kapitel, som skildrar
de tre ungdomarnas vänskap, diskussioner och
studier, får man — mig veterligen för första
gången i tryck — bestyrkt, att den
tjugufem-åriga, strålande vackra kvinna, som avvisade
den då adertonårige Psicharis kärlek och drev
honom till två regelrätta självmordsförsök,
innan han tog värvning och därmed slog in på
sin senare mirakulösa bana, var Jacques
Maritains egen syster ("Madame T." i Psicharis
utgivna korrespondens). Annars har Ra’issa
Maritain ingenting av större vikt att berätta
varken om Psichari eller Charles Péguy.
Intressant och delvis skakande är däremot
vad hon har att berätta om sina och Jacques
Maritains studier vid det positivismens
Sorbonne, som den unge Henri Massis sedan skulle
angripa med en så grym ironi. Där saknades
ingalunda betydande personligheter. Filosofen
Félix Le Dantec var en charmerande och
hänsynslöst ärlig man, som visserligen bekände
sig till materialismen men villigt erkände, att
den var lika omöjlig att bevisa som
kristendomen. (Han blev för övrigt senare gift med en
vän till den helgonliknande Elisabeth Leseur,
en av de ädlaste gestalterna i det katolska
Frankrike.) Både Durkheim och Lévy-Bruhl
kunde Jacques Maritain respektera — den
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
