Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ligheter har hon fått betala genom att reagera
med en skärpa som smärtar genom kyla.
Virginia Woolf är också åtskilliga gånger
inne på tanken på det mycket bräckliga i den
stämning av befrielse ur tvång, som satte sin
prägel på den "nuvarande tiden",
mellankrigstiden. Föreställningen om en outhärdlig
deformering av det mänskliga plågar henne ofta,
och minnena av det första världskrigets
blodsutgjutelse släpper henne inte; den halvt
bortglömda sorgen över de döda väcker hos bokens
personer ett dolt hat till de levande.
Sedd ur dessa synpunkter kan "Ären"
betraktas som en idéroman; och som sådan är
den anmärkningsvärd inte genom själva
idéernas originalitet utan genom den fina konst
med vilken de satts i relation till psykologisk
verklighet.
Men den är också en kulturhistorisk roman.
Bokens elva avsnitt, som alla är förlagda till
olika år och som vart och ett får sin färg
genom en subtilt genomförd årstidsimpression,
ger med mycket graciös lätthet och med en
konstnärlig diskretion, som ytterst sällan
behöver ta till grövre historiska anspelningar för
att väcka illusion, bilder med stark tidsdoft.
Romanen är fylld av dagrar som verkar höra
samman med just den tid som skildras (och
kanske gör det genom att berättelsen i sin
teknik på något sätt anknyter till det moderna
måleriets utveckling från plein-airism över
impressionism till expressionism).
Samtidigt finns det i denna tidsskildring en
egenartad musikalitet. Gatularm av droskor
eller bilar, klockklang som drunknar eller
obruten väller fram ("och klockorna i Oxford
som kommo vältrande, svängande fram och
tillbaka som lättjefulla tumlare i ett hav av
olja"), minnen av melodifragment, dansmusik
i rum och ljud från gatan som tränger in
genom fönster, positiv, dragbasun och duvors
kuttrande — tillsammans bildar dessa utsökt
fångade musikaliska impressioner ett
fortlöpande ackompanjemang till berättelsen i en
sensibel och spirituell stil som liknar Debussys
eller Iberts.
Det är också i närheten av det musikaliska
som bokens egentliga tyngdpunkt ligger; ty
mer än en tidsroman och mycket mer än en
idéroman är "Åren" i likhet med de främsta
av Virginia Woolfs tidigare böcker — med
undantag möjligen för Orlando — en skildring
av ögonblick, av nu. Även om tanken att det
existerade ett mönster beredde Eleanor
Par-giter ett utomordentligt nöje, är hon i en
annan stund medveten om, att när hon ser
tillbaka på sina år, har hon inte något
sammanhängande liv. "Borde inte livet vara
någonting som man kunde hantera och framlägga,
ett liv på mer än sjuttio år. Men jag har endast
det nuvarande ögonblicket, tänkte hon."
Likadant tänkte Virginia Woolf.
På den tanken byggde hon sin psykologi.
I den är karaktärens mångfald det
fundamentala, och mångfalden beror uteslutande på att
nuet är den enda verklighet som kan upplevas.
Hennes åskådning är mera följdriktig än
Joyces, därför att hon saknade hans drag av
sträng intellektuell konstruktivitet, och mera
följdriktig än Gides, därför att hennes
växlingar är snabba som verklighetens kan vara
och aldrig dialogiskt uppställer tes och antites
mot varann. Men i sin psykologi överdriver
Virginia Woolf likväl endast sällan sin tes om
karaktärens diskontinuitet. I denna bok låter
hon alltid atmosfären kring en person
bibehålla sig oförändrad genom alla åren;
talvanor och gester omformas men är sig ändå
på något sätt lika från ungdom till ålderdom.
Och minnets trådar sammanbinder nuet med
det förflutna — för läsaren blir de olika
personernas minnen deras karakteristika i lika
hög grad som namn och utseende. Virginia
Woolfs psykologi åskådliggör endast
karaktärens mångfald och dess rörlighet men inte
dess splittring — inte ens i "Orlandos"
exklusiva lek med tid och personlighet.
Romanen "Ären" rymmer lika mycket av
skeenden och avgörande situationer som någon
annan stor familjeroman; men Virginia Woolf
har föredragit att inte skildra dessa
avgöranden och inte referera öden, att inte vara
dramatisk och inte tjänstgöra som krönikör.
Hela romanens invecklade system av
familjehändelser framträder nästan bara genom
interiörskildringar och förströdda birepliker.
Boken handlar i stället om hur människor
uppträder och känner nu: i det här rummet, i
bussen, i operasalongen, på en bänk i parken, vid
middagsbordet, i rättssalens åhörarbås. Miljön
ses alltid genom någons ögon, och någon
reagerar alltid för miljön och för de människor som
omger henne. Upplevelsen av ögonblicket,
speglad i en flyktig dager över en möbelyta
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
