Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ung kvinna, Irene Barrett, en strålande
skapelse av författarens fantasi, skön och vettig,
en amerikansk Imperia eller Aspasia. Som ung
flicka har hon varit gift med en homosexuell
individ, vilken lämnat henne orörd. Den som
gjort henne till vad hon är, en den fria
kärlekens prästinna med ett fluster av älskare
omkring sig, är en av Addams’ kolleger och
vänner, Sidney MacBride. På grund av sin
omättliga hunger efter sensationer slungar
denne Irene i armarna på Addams, och de
bägge högtstående människoexemplaren brinna
ihop, som om de varit ämnade för varann av
naturen. För honom är förhållandet idealiskt:
det skänker honom lycka utan att ålägga
honom något tvång. Han begär inte mera av
henne. I arbetet är hon hans assistent, på
fritiden hans älskarinna. Men för Irene räcker
inte detta, och när hon möter den unge
himla-stormaren Jon Hansen, som bjuder henne
äktenskap, väljer hon att följa honom. Ty,
skriver hon till Addams, "jag tror inte att
någon kvinna verkligen önskar
självständighet. — Men hänsynslöst, fullständigt och utan
att fråga ger hon sig åt den man som ställer
de största kraven på henne, den som tycks
mest beroende av henne och som aldrig
upphör att ställa krav, om det nu är på kärlek,
på tjänster, på arbete, på lidande och till och
med på offer."
Det är, som synes, en frän historia, men den
luktar ändå varken karbol eller kloak. Därtill
är den intellektuella atmosfären omkring den
alltför ren och klar. Och det är inte vad som
händer i romanen utan vad som sägs, som är
det betydelsefulla. Författarens språkrör är
framför allt doktor Addams själv, den fria
forskningens representant i en värld, där
vetenskapen beträngs eller de som skulle ha blivit
forskare välja det som är mest matnyttigt.
Genom sin inriktning och sin självpåtagna
isolering står han över dagens strider, men
inte ens han kan undgå att ta ställning till det
som vållar världens oro, sociala
missförhållanden, rashat, enskild maktlystnad. Han har det
runtomkring sig, han möter det på sina resor,
han får veta det genom sin förra fru, vilken
återkommer från ett Europa, som står på
krigets rand. Det diskuteras hett och
oförbehållsamt genom hela boken kring de brän-
nande frågor, som röra dagen och
framtiden.
Det kan hända, att personerna i Irving
Finemans roman i viss mån äro konstruktioner, de
tala inte vardagsspråk, och de syssla i mycket
ringa utsträckning med trivialiteter. Men ett är
visst: man vill gärna återvända till dem för att
än en gång lyssna till deras samtal. Romanen
om doktor Addams hör otvivelaktigt till de
mest stimulerande inslagen i höstens bokflod.
Thure Nyman
Italiensk romankomedi
ALBERTO MORAVIA: Maskeraden.
Översättning av Karin de Laval. Bonniers
1942. 6: 50.
Enligt Borgese i "Svart tidsålder" skulle den
italienska diktaturen även på det kulturella
området vara ytterligt sträng. Men i fråga
om konst och litteratur får den utomstående
knappast det intrycket. Inom det nya italienska
måleriet blomstrar ju en kraftfull modernism
utan motstycke i andra diktaturland. Och
litteraturen kan omöjligen vara så strängt
likriktad när en sådan företrädare för den yngre
författargenerationen som Moravia kunnat
vinna spridning och berömmelse. Han visar
inte bara vad som kallas en dragning åt det
morbida, vilket bör vara mycket olämpligt
mitt i diktaturens programmatiska friskhet;
han är även politiskt desillusionerad, lätt
cynisk i sin samhällsuppfattning och har i
"Maskeraden" åstadkommit en satirisk
romankomedi med ganska iögonfallande politiska
aspekter, bland annat ett närgånget porträtt av
Ledarens fysiska och måhända även psykiska
person.
Moravias berättarkonst ansluter sig väl
närmast till Bontempellis magiska realism. Den
tycks i full färd med att förverkliga det
litterära program som på tjugutalet framfördes av
den bontempelliska kretsen i den
fransk-italienska tidskriften "900". Detta gick ut på
filmatiskt händelserika förlopp, saklighet i
detaljer, stiliserad komposition och konkret
framställning, med front mot subjektiv
introspektion och formupplösning. Det skulle då
innebära en motsvarighet till bildkonsten från
Chirico och fram till de yngre: en plastisk
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
