Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Filosofer på tronen
OCTAVE AUBRY: Andra kejsardömet.
Översättning av Greta Åkerhielm.
Skoglunds 1941. 17:50.
PIERRE GAXOTTE: Fredrik den store.
Översättning av Elsa Thulin. Gebers
1941. 14: 50.
"Förbannelse över dessa obeskrivliga åsnor,
dessa skrivbordsstrateger, vilka utan att tänka
sig för och utan att känna till det minsta om
militära saker, ha kastat ut en armé på 70,000
man fyrahundra mil från hemlandet och
försett den med knappt hälften av vad den
verkligen skulle behöva i fråga om
intendentur-personal och krigsmateriel." Det är
Napoleon III:s chef general Saint-Arnaud som
skriver så vid Krimkrigets början 1854. Men
det kunde lika gärna vara någon av
Napoleon I: s generaler som skrev samma sak från
Witebsk eller Smolénsk 1812. Historien
upprepar sig ibland; i synnerhet upprepades den
under Napoleon III, och i allt som rörde
Ryssland helt enkelt på den grund att från
ingendera sidan efter 1814 något utlandskrig
förekommit — icke mycken förändring skett
varken i det ena eller andra landet i militärt
avseende. Till och med samtiden gjorde denna
jämförelse. När det blev känt i Paris, i vilken
grad miserabelt tillståndet var bland de
allierade: engelsmän, fransmän och turkar på Krim
under väntan på att komma till någon seger,
skriver Victor Hugo: "Kejsardömet är
tillbaka igen vid 1812. Den franska armén ligger
i dödsryckningar, den engelska är redan död."
Det kunde lika gärna vara Caulaincourt som
sagt det, Napoleons minister som gjorde hela
ryska fälttåget med honom och körde hem med
honom i samma släde efter den stora kraschen.
Förutom att intet var ordentligt förberett, och
att kolera och skjörbjugg fritt fingo driva sitt
spel nu liksom då, hade man inte något att
äta. Soldaterna saknade allt: mat, skodon,
för-bandsmateriel, fältflaskor... I Paris hade
man väntat sig att Sevastopol skulle falla som
mogen frukt i en handvändning —
hemmafronten har alltid utmärkt sig för pretention
på fantastiskt snabba erövringar och alltid
begärt övermänskliga segrar. Men denna
erövring var icke lätt gjord och fullbordades först
nära på ett år sedan den påbörjats, i
september 1855 — efter att det engelska folket haft
god tid att kritisera sin regerings lättfärdiga
och ynkliga sätt att kasta in detsamma i krig,
fransmännen otaliga gånger bytt överbefäl
på Krim och de två allierade oupphörligt
kommit i luven på varandra. Även själva
slutsegern åstadkom konflikt, och det var först
efter många diskussioner och sammanjämkade
meningar som freden i Paris slöts.
Under tiden som kriget pågått och medan
slitningarna voro många mellan den engelska
och franska ledningen på krigsfronten, gjorde
regenterna allt för att träda i en intimare
vänskap med varandra. Världsutställningen i Paris
1855, den första i sitt slag, förde med sig de
tidigaste officiella regentbesöken av modern
typ. Napoleon III och Eugenie gästade, efter
högtidlig inbjudan, drottning Victoria och
Albert i Windsor, och visiten besvarades av
dem i Saint-Cloud. Drottningen av England
täckes till och med bese Invaliderna och
Napoleons kista, som hembragts från Sankt Helena
femton år tidigare men alltjämt väntade på
sin definitiva plats. Inför dennes kista
knäböjer den blonde lille prinsen av Wales,
Edward, i sin rutiga skotska kilt. Man har
redan glömt fiendskapen från anfaderns tid.
Octave Aubry berättar detta allt på ett
levande och naturligt sätt, som är helt
"galliskt", det vill säga exakt och kronologiskt och
samtidigt visuellt: personer och situationer
inpränta sig i vårt minne. Hans översikt just
över Krimkriget är så klar, så redig och
koncentrerad som hörde man ett radioföredrag av
i dag — och det väcker många jämförande
reflexioner. Det trevligt gammaldags med
Aubry är att han verkligen skildrar och inte
sätter sin ära i några psykologiska
spekulationer eller historiografiska utsprång. Han har
gått från klarhet till klarhet; han började som
mer eller mindre romantiserande eller
åtminstone romantisk berättare men har blivit
alltmer realist, och man kan i hans senaste
böcker inte spåra något försök av fantasien
att draga i väg med honom från
forskningsmaterialets torftighet. Till och med när Aubry
återger replikskiften, det som för den kritiske
historikern alltid verkar mest misstänkt och
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
