Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
Jag är inte intelligent, sa hon, men jag vet
allt.
Hon var mycket blyg över dessa ord och
hon var förkrossad när han log åt dem.
Förlåt mig, mon chéri, my darling,
Lieb-ling, elle-scadé, jag menade det inte, jague har
inne-té ménatte nogoutte seaudannete.
Du är intelligent, sa han, och du vet allt,
men du vet ännu inte allt vad du vet, sa han.
Hon böjde sig för honom och lärde sig
ödmjukt hans språk.
Dy — neij, do — neij: dou air minne hé-là
vairde, Errlande.
Ja, så måste han fara
Och han sa: Jag gifter mig med dig. Jag
erbjuder dig ett långt land fullt av färger som
du inte har sett och som inte finns i dina tuber,
och inte i mina heller, för resten. Men om du
far kommer de att finnas i dina. Om du vill.
Jag har sett Polen, Errlande. Jag har varit
i Estland och Lettland. Jag har sett
Ostpreussen.
Ja, Isabelle, men jag ger dig ett land. Om
jag far bort, längre bort, och om jag inte
kommer tillbaka, så har du ett land att ha, och
då har jag något av mig, det som är du, som
kan komma tillbaka till det. Då har du ett eget
land att ställa upp och göra porträtt av. Det
ser ut som ett lejon på kartan, men jag vet
inte om det är det.
Hon tittade på kartan.
Men jag vill ha mitt namn kvar, Errlande.
Annars blir jag annorlunda.
Hur så, Isabelle?
Ja, då blir jag annorlunda. Jag har ett
namn som jag vill ha kvar. Det är inte av
fåfänga, det som dolts bakom det har varit
fult, avskyvärt, det är fult och avskyvärt i sig
självt, det är inget som man kan ha, men jag
vill ha det.
Ja, så måste han fara.
Sedan visste hon
Sedan visste hon att han skulle stupa. Hon
var glad över att han inte blivit fånge, tacksam,
men ibland var hon ångestfull när denna tanke
kom, och hon grubblade över möjligheterna: att
han kanske kunnat leva ifall han blivit fånge,
för en del fångar kom alltid tillbaka. Strax
efteråt visste hon att det var bra att han stupat.
Och sedan visste hon hur han såg ut.
Han var tretti år och hade ett öppet, fylligt
och livligt ansikte och ett runt, solitt huvud
och kraftig hals. Han var muskulös och hans
färger var ljusa. Ögonens violetthårdhet
försvann och hon fick dem havsgröna, inte
is-gröna men just den färgen havsdyningen har
vid Biscayabukten på eftermiddagen på våren.
Munnen var lättrörlig, leende, med fasta
läppar. Åter och åter kom hon tillbaka till hans
ögon och försökte med blått; men det gröna
vann. Hans ena kind var brunvarm, den andra
låg i blå skugga, som också var hans
skäggstubb. Hon gjorde halsen naken, skjortan var
uppsliten och invikt som om han skulle
avrättas med bila, men hon kunde inte göra det
annorlunda, för så var det. Håret på bröstet
gjorde hon också blått, för så var det.
Sedan hade hon honom kvar så, fast hon
ändrade honom, hon gjorde håret brunare på
hösten.
Jag vill köpa
Kamraterna var ofta där och tittade i hans
ateljé, men då ställde hon undan honom. De
frågade vad hon höll på med, men hon kunde
inte svara, för hon höll ju på med något. De
hade kisande målarundran i blicken, och de
stannade framför hans dukar, lyfte upp dem
på stafflit och höll dem i direktljus, för många
av dukarna tålde det, och gallrade utan att
placera.
Det räcker gott, sa de. Har han mycket
hemma i Sverige, Isabelle, fru Verolyg, fru
Ovid?
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
