Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRINNAN ISABELLE
gripen; och jag försäkrar er: det finns en frisk
ödmjukhet som varken är förkrosselse över den
egna ringheten eller berömdhetsjäkt eller lust
att à tout prix väcka sympati eller dra till sig
uppmärksamhet — jag menar på sin person —
utan i stället är det en stark förvissning, så
stark att den inte behöver äran av att vara det
stora verkets skapare utan är nöjd med att
bara vara det. Vi talar nu om det högsta
mänskliga, det som är högre än religion, sa
han.
Ni talar om alldeles likgiltiga ting, old man,
sa amerikanarn. Det är intressant att lyssna. Vi
lämnar ämnet — för krig begriper ni inte
om ni säger att det är något för en sån som
Cézanne.
Krig är något för alla konstnärer, sa den
breda korta. Och vi kan inte lämna ämnet
därför att vi själva är en del av det, det häftar
vid oss, vi tar det med oss var vi är och i vad
vi känner eller tänker. Ni kan inte stå på
jordytan och sparka ut jordklotet i rymden som
om det vore en fotboll. Vi är inne i ett helvete
eller på väg mot ett. Kriget är det svarta av
livet på jorden. Ett glanslöst helvete för den
som upplever det direkt; och en bild som är
glanslös eller färgrik för alla. Men det är just
nu. Det innefattas i livet nu. Livet är något för
alla konstnärer. Konstnärerna når det högsta
och lägsta i det. De når det högsta mänskliga,
ingen kan nå högre än konstnärn. Den detaljen
kan vi lämna, om ni vill. Min syn på kriget
är inte estetisk. Jag har tagit parti, som ni,
i det här. Och jag tror att även en pekoralist
skulle skildra kriget med stor sanning om han
upplevde det; och därmed vore han inte
pekoralist längre, därför att sanningen övervinner
allt, kanske också brist på begåvning och starkt
självförtroende. Det är en idé av mig: att
Cézanne skulle kunna måla det ni sett, det ni
bär inom er som syner av det högsta och
lägsta mänskliga, av ren ära, av hjältemod,
av feg eller skrytsam grymhet, just därför att
han var i stånd till sj älvförglömmelse,
jagför-glömmelse inför motivet. Det var en tanke hos
mig. Tänk er en öppen Cézanne! Bara ögon
som ser. Ropa till konstnärn: Var Cézanne,
men öppna dig!
Jag begriper, sa amerikanarn. Garçon! Nej,
jag vill betala.
Jag begriper det inte riktigt, sa hon, men
jag känner det som en stor sanning.
Berätta om kriget, Bill, sa irländskan.
Hon var berusad och ville hävda sin man.
Jag ska skriva Franco åt helvete, sa den
amerikanska författarn. Nu går vi, mitt lamm.
Kom.
Ställda mot en vägg
De sex figurerna hade ännu några minuter
kvar. Soldaterna var uppställda i rad med
gevären klara och i en ordning som om de
skulle fotograferas konstnärligt. De siktade,
och högra axeln på varje figur sköt opp mot
halsen; huvudena låg på sned; man kunde
föreställa sig att deras ansikten var spända,
avvaktande, och blickarna tomma på allt utom
skjutuppmärksamhet. På sidan stod en officer
med dragen sabel.
Prästen var inte färdig, han var endast
antydd. Färgerna var svart, rött, gult, blått,
grönt, brunt; de var enkla och klara.
I nedre vänstra hörnet markerade några
jordkokor att de sex grävt sin grav först.
Jorden var lysande gul av solen, som kom
högt, snett bakifrån och gjorde korta, svarta
skuggor. I fonden fanns ett träd högt på
duken: ett djupgrönt lövmoln på en brun
stam-stolpe.
Hon hade duken på stafflit när han kom upp.
Ni lyssnade på amerikanarn? sa han.
Ja, mycket.
Vad kallar ni det?
"Utanför dig själv."
Vad menar ni med det?
Jag kan inte förklara det.
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
