Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
het, i varje fall i vålnadsscenen, då den störde
Gabriel Alws utsökta deklamation.
Georg Svensson
Sol i dimma (The Light of Heart) av Emlyn
Williams. Blanche-Teatern.
Walesaren Emlyn Williams, känd för svensk
publik genom "Nya skördar" som uppfördes
på Dramaten i höstas, är inte bara en flitig
och framgångsrik dramatiker, han är också
en av Englands mera framträdande
skådespelare. I "Sol i dimma" märks detta till fullo,
det är teater om teater med en förtrolig ton
av "oss skådespelare emellan" som för den på
tiljan mindre bevandrade här och där kan bli
litet ansträngande. Stycket är skrivet kring en
roll, en riktig praktroll för den sanne
histrio-nen. Maddoc Thomas är ett skådespelargeni
som i sin krafts dagar spelat de stora
shake-spearerollerna och frotterat sig med allehanda
celebriteter. Nu är han på dekis, bragt på fall
av alkoholen och framlevande sina dagar i ett
kyffe som är något av en älskvärd
motsvarighet till det gorkiska natthärbärget (jämför
Gavles Barty med Björnes Baronen!). Han
skulle väl för länge sedan ha gått till botten
om han inte pysslats om av sin tappra,
låg-halta dotter, som för sitt lytes skull haft så
mycket lättare att avsäga sig världens lockelser.
Rollerna mellan dessa två ha omkastats så att
fadern blivit det oansvariga och hjälplösa
barnet och dottern modern.
Genom en serie av underbara händelser
kommer nu Maddoc Thomas på fötterna som
skådespelare igen, han får en liten roll i en
operett, gör lycka, blir skötsam och känner
konstnärsviljan rinna till. Världen blir
medveten om vilken härlig aktör han en gång var,
och snart, nästan alltför snart kan man tycka,
får han erbjudande att spela Kung Lear på
Covent Garden. Under tiden har lyckan kommit
även till dottern i skepnad av en energisk ung
man som botat henne från hennes
minder-värdeskomplex och öppnat dörren ut till livet
på glänt för henne. När fadern väl slagit
igenom på nytt är det meningen att de två
unga skola gifta sig, vilket de dock för att inte
oroa honom ämna behålla för sig själva tills
premiären är över. Naturligtvis får pappan veta
det och naturligtvis får han då ett återfall i sin
alkoholism så att han inte kan uppträda. Natur-
ligtvis ger dottern upp sin framtid när hon
ställs i valet mellan mannen och fadern, och allt
artar sig till att återgå till det tröstlösa
begynnelsestadiet. Men författarens hjärta har varit
alltför gott för att låta det bli vid en
konstnärligt så pass tillfredsställande men
mänskligt beklämmande upplösning. Maddoc Thomas
gör den mest dramatiska sortien i sin karriär
och ger de unga fria att bygga sitt liv utan
honom.
Pjäsen är i sin blandning av sentimentalitet
och vardagshumor, sin psykologiska
grovhuggenhet och oförnekliga händighet i
framläggandet av stoffet betecknande för habil
engelsk dramatik. Emlyn Williams är ingen
diktare men en mycket rejäl hantverkare,
ganska avväpnande genom sin naivitet även
när han är som mest melodramatisk. Det märks
att han älskar teater, och sina skådespelare har
han rikligt försett med tacksamma scener.
Särskilt gäller detta ju Maddoc Thomas’ roll, som
var gefundenes fressen för Anders de Wahl.
Det beundransvärda med de Wahls
framställning var att han snarast dämpade ned en roll,
som så ohöljt vädjade till hans virtuositet.
Inför denna prestation kunde man besinna att
en stor skådespelare verkligen har möjlighet
att upphäva tyngdlagen i diktens värld och
lyfta upp en i sig själv högst jordbunden roll
till konstens sfär. Om det var detta under som
berört Esther Roeck Hansen så magiskt vet
jag inte, faktum är att hon sällan varit så till
sin fördel som i denna allt annat än
divamässiga roll. Georg Svensson
Arsenik och gamla spetsar av Joseph
Kesselring. Göteborgs Stadsteater.
Kesselrings "Arsenic and Old Lace"
framkallade långvariga skrattsalvor på Broadway
förra året. Det är en skräckfars som drivit
skräckdramatiken ut i det absurt fantastiska,
det befriande komiska: en överdrift av
välberäknad artistisk och psykologisk effekt. Den
alltid tacksamma motsättningen mellan oskuld
och arsenik har här stegrats till en nästan
surrealistisk nivå. Det är ett par rara gamla
fröknar i ett brooklynhus, med vansinne och
pengar från patentmediciner i släkten. De tar
hand om ensamstående äldre herrar och befriar
dem med diskret hjälpsamhet från vidare
jordiska vedermödor. Tolv stycken har redan
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
