Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. April 1942
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Så litet kunde de fatta
av detta som förestod.
De såg med matta
ögon rött blod.
I undrande barnansikten
ristade en bajonett
den enkla dikten
om våldets rätt.
I en avslutningsdikt riktar sig Uno Florén
mot den litteraturforskning, "som finner bläck
där det flutit blod". Det finns säkerligen mer
blod än bläck i hans dikter, men det är ju till
slut också på en del andra ting det kommer
an ...
*
Lars Englund, som framträder med ett
litet, ytterligt tunt dikthäfte, iakttar strikt
modernistisk observans. Han åsyftar ett
förtätat uttryck för sin upplevelse av ögonblickens
fullhet, men han når aldrig över ett ganska
naivt stammande föredrag. Ett och annat anslag
kan vara lovande, man vill inte utesluta att
poetisk sensibilitet kan föreligga, men det
märglösa i dessa lyriska övningar är likväl
i det hela iögonfallande. Banaliteten blir aldrig
mindre därför att den klätt sig i modernistisk
kapprock. Johannes Edfelt
En demokrat
LUDVIG NORDSTRÖM: En dag av mitt liv.
KF:s bokförlag 1942. 3:50.
Lubbe är Lubbe — och det skulle passa
denna vitala och slösaktiga person illa att inte
celebrera en sextioårsdag med ett nytt litterärt
verk. Han har alltså gjort det; och resultatet
är en behändig liten volym, vari han på sitt
förtroliga vis berättar om allt som strömmat
in på honom en dag av hans liv i Stockholm
i onådens år 1942.
Det är en bok, som öppenhjärtigt framlägger
en demokratisk trosbekännelse. Den är så att
säga skriven i skjortärmarna. Ingen kan i
själva verket vara mindre seriös, högtidlig och
formell än denne varmhjärtade och spontane
författare, som verkligen är en tillgång för
folkhemmet Sverige. Den dag, vars alla bro-
kiga intryck han beskriver och skildrar i dessa
dagboksblad, är en sunt och riktigt reagerande
nutidsmänniskas dag; och att få sig till livs
dessa tankeresultat är i högsta grad
stimulerande.
Ludvig Nordström är en hjärtats och
hjärnans demokrat. De livsvärden han vill försvara
och skydda, äro kort och gott de mänskliga
rättigheter som nu i en järnhård tid hotas av
förintelse.
Det har fogat sig så att totalisten och
världsmedborgaren Ludvig Nordström på gamla dar
blivit söderbo, och hans senaste verk kan
uppfattas som en lokalpatriotisk hymn till den
stadsdel, där han är skattebetalande person.
Som han beskriver den vaknande och sorlande
stadens liv och sin vardags alla yttre och inre
äventyr — ty för denne vardagslivets
romantiker är söckendagens alla upplevelser ett
sannskyldigt äventyr — kan läsaren inte undgå
att fängslas. Ludvig Nordströms patos gäller
mänsklig samverkan, mänsklig gemenskap, och
han vet att odogmatiskt och äkta uttrycka
denna idé, som är den genomgående och
bärande i hans litterära gärning. Han är den
minst prudentlige skribent som tänkas kan.
Entusiastisk och vital kan han brista i logik
och konsekvens, men man överser på grund av
hans personliga och charmerande stil gärna
med en del inadvertenser.
Det socialdemokratiska Sverige med allt vad
detta begrepp innebär fyller Ludvig Nordström
med en hemkänsla som är så innerligt
berättigad. Undras bara, om han inte målar det
oscariska Sverige i alltför svarta färger? Var
det verkligen till den vilda grad fult och
groteskt, gav det så ledigt associationer till något
moskovitiskt? Andra författare som på ett av
allt att döma mycket initierat sätt skildrat
Stockholm före 1914 — Hjalmar Söderberg
och Gustaf Hellström till exempel — få i varje
fall inte fram en så makaber bild. Man skall
emellertid en gång — om inte alla värden som
göra livet värt att leva spolieras och vår
samhällsform går sin undergång till mötes — hålla
Ludvig Nordström räkning för hans värme,
hans entusiasm och hans tro på samhällelig
utveckling. Han har varit och är alltjämt en
stimulus. Han har alltid vetat att ställa den
mänskliga samlevnadens centrala problem i
blickpunkten. Det är hans heder.
Johannes Edfelt
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0321.html
