Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av verkligheten. Men det är en impressionism
i häftig, förbiströmmande rörelse, påminnande
om de mest futuristiska partierna i en sådan
tecknad färgfilm som "Pinocchio". Litterärt
har väl framställningssättet sina förebilder hos
moderna prosatörer som Proust och Virginia
Woolf, men Branners tillämpning förefaller
mycket personligt betingad.
Det är emellertid alls inte fråga bara om
en skimrande yta av prosa, ett virvlande av
artistiska mönster. Nej, det är en laddad roman
med starkt förnimmande och närvarande
människor, omslutna av ett betydelsefullt skeende,
låt vara i ännu högre grad av sitt eget
medvetande. Det är en diktare som med frenesi
och en fullfölj elsens slutliga triumf uttömmer
dessa människor på deras livsinnehåll.
Det yttre förloppet är inte skrymmande:
några personer samlade till en bridgeafton och
nästa dag, i skuggan av det utbrytande nya
världskriget, en kvinna som föder i kramp och
en man som slits med att dö i kräfta. Men detta
är stora händelser, vari hela deras liv samlas
och speglas, i väntan på något slags avgörande.
Problemet för dem alla är innerst ett känslans
problem: vad är det egentligen att älska? Den
tillvaro som blivit deras utgör det besvikna,
lyckligt illusionsfyllda eller plågsamt tvetydiga
svaret på frågan.
För det unga paret, i ett enkelt ingenjörshem
utanför Köpenhamn, består allt i väntan på det
första barnet. Han är en sluten, tyst natur,
nästan plågad av sin lyckokänsla, drunknad
och utplånad i sin kvinna, väntande på att
uppstå genom henne, i det nya liv som ska göra
kärleksdrömmen gripbarare, åtkomligare. Hon
är tyngd och omtöcknad av den moderlighet
han uppväckt hos henne, en moderlighet mot
honom som alltmera övergått i moderskapet,
vari hon förlorar sig själv som i en ångestfull
ensamhet, i skräck för denna födandets
förvandling som liknar döden. Vet de vad det är
att älska? En obegriplig makt har använt sig
av dem.
Den kräftsjuke, en advokat på obestånd, ser
i sin hustru bara en bedräglig hona, full av
begär och redan i färd med att begrava honom.
Inför dödsångesten kan hans klara förstånd på
sin höjd hjälpa honom med föraktligt
självbedrägeri; fegheten inför livet har gjort hans
insikt meningslös och allt har blivit förfelat,
en förnekelse av vad han innerst haft möjlighet
att bli. Och hon, hans hustru, med sin
vällustiga kropp, sin påtvungna ofruktsamhet, är
redan på väg att glida ut i äventyrliga
njutningar som ska lysa upp henne en tid och
sedan länma henne slocknad, tom. Att älska,
det kom de bort ifrån i sin ungdom.
Änkan, deras släkting, fet och guldprydd
som en gudinnebild, med döda ögon och
flämtande fiskmun, hon är besatt av ägandets
glupskhet, instängd med sina ägodelar,
sömnlös, i fruktan för kriget, i tvivel på sin nièces
känslor, som kanske bara är förställning och
går ut på att lura från henne vad hon äger.
Nej, hon vet inte vad det är att älska, hon
känner bara penningbegärets förbannelse. Och
skeppsredaren, den store mannen, som är känd
på gator och restauranger och börjat få smak
på maktens sötma: han väntar bara på sin
upplevelse, skriket, chocken, genom en kvinna
(drömmen om synderskan) eller ett
bombanfall.
Drömmen om kvinnan, om kärleken, det är
den oumbärliga illusionen som inte vill bli till
svekfri, bärande realitet. Det är famlandet efter
något som bara finns som möjlighet, efter
människans gudomliga dimension. Men nödvändig
är en mening och grundval, något att gripa
och fasthålla i tillvarons glimmande ström,
som på en gång tycks stå stilla och är så
förrädiskt snabb.
Branners roman är ett diktverk som rymmer
ovanlig skönhet och insikt, fascinerande rörelse
och glimtar av livets gåtfullhet. Det förenar
konst och erfarenhet i en nästan överväldigande
rikedom. Men överhettningen, upplösningen,
det utsuddande färgskimret: det är oroande
drag. Det är en stegring och
verklighetsbefrielse som innebär en vinst bara till en viss
gräns och sedan förlorar sig i overklighet.
I stället för böljande musik borde nog denna
prosakonst beflita sig om plastik.
Artur Lundkvist
Karin Boye
MARGIT ABENIUS och OLOF
LAGERCRANTZ: Karin Boye. Minnen och
studier. Bonniers 1942. 6: 50.
Om Sokrates hade kunnat fråga även Karin
Boye om vad hon menat med sina dikter, så
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
