Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Emil Zilliacus: Myter. Två dikter - Semele - Svanen till Leda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYTER
Nu slår min befrielses timma.
Tordönen bära mig bud.
Svept i en eldbrämad dimma
nalkas min drömda gud.
Äntligen, äntligen! Drag mig
in i ditt eldhav nu!
Glödga mig, kuva mig, tag mig —
du, du, du!
SVANEN TILL LEDA:
Jag är fågel. Jag kan flyga, överblicka berg och byar,
och mitt ögas skarpa spaning skall du aldrig kunna fly.
Jag kan stiga, jag kan sväva, vit mot vita sommarskyar.
Och emot den blåa rymden är jag själv en sommarsky.
När på daggigt gräs du skrider ned mot popplarna på stranden
och i skydd av silvervassen vadar ut till morgonbad,
ser du hur en skugga glider över ljusa bottensanden
och min sänkta vinge snuddar vid ditt späda skulderblad.
In i sovgemaket väller klar Selenes silverstrimma.
Men av dunkel skugga skymmes plötsligt hennes vita våg.
Tid och rum: en purpurdimma. Var det en sekund, en timma?
Vaknad ligger du på bädden lika ensam som du låg.
Mina hårda kyssar bita röda märken i det vita,
när min starka vinge svept dig i ett moln av mjuka dun.
Munnen bränner. Brösten ömma. Och ändå, du trott dig drömma,
tills du från din kudde plockar ett av mina vingars dun.
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
