Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Per E. Rundquist: Gränden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER E. RUNDQUIST
Bacho, som trodde att nickningen var menad
åt honom.
Lille Rudolf skrattade insmickrande och
sträckte handen efter den färdiga cigarretten.
Den lilla runda, lättfärdiga kroppen kom i
svängning, medan den ständigt dävna blicken
gled ut över lokalen. Alfred avbröt nickningen
men svarade inte. Han reste sig och gick
långsamt mot trappan som ledde upp till de mindre
rummen, rummen för de mer bemedlade,
dröjde lite vid en förnyad gliring men
fortsatte. Bortifrån porten till gränden steg en
kraftig stämma:
— Ni är så satans slöa och slappa, att man
får dra upp er i håret. Och då bara skriker
ni. Sitt ni i era förbannade hål. Jag tvår mina
händer.
— Hej, herr agitator, ropade Max. Om du
gjorde det ändå. Jag har ta mej tusan inte sett
dej under kranen, sen du kom hit.
En lång, gänglig karl blängde till under ett
allmänt skratt. När han höjde rösten på nytt,
darrade hela den magra gestalten som en för
klen klockstapel under en dånande klocka:
— Tjuvar och hallickar har jag inte väntat
nån förståelse av.
— Gendarmerna, viskade Matti i en
genomträngande teaterviskning och fick en ännu
starkare skrattsalva i gång. Det var ett
ögonblick ett dånande, uppsluppet liv, som plötsligt
rann ut i fullständig tomhet. Mannen stod med
skrattet ringande i öronen och tittade på dem.
En efter en vände sig bort och glömde honom.
Han stod kvar ännu en stund, öppnade så
dörren, släppte in en blixtrande solreflex, och
det blev halvskymning igen. Jag uppfattade en
hastig blinkning mellan Max och Matti. Den
gällde inte "agitatorn", det kände jag. Den
gällde mig. De hade tydligen kommit överens
att "dela" på mig. Jag ropade på värden och
slängde några slantar på bordet. Vid klangen
tittade många upp.
— Va fan, sa Max. Det var ju meningen
att jag ...
— Tack du, jag har själv, sa jag, reste mig
och uppfattade en plötsligt fientlig blick. Jag
längtade efter luft och ljus. Kön framför
kartan var nu kompakt, och det surrade av
namn i luften: Valencia, Sevilla, Madrid,
Palma de Mallorca — och ett namn långt
längre bort, långt mer lockande och dragande:
Santa Cruz de Tenerife. Barcelona hade för
de flesta fått en mörk, unken ton, Barcelona
var löss och svält och smala, hårda bäddar.
Ingenstans var det så kvavt, så fattigt och
instängt som i Barcelona, förrän de under
samma villkor prövat de andra platserna och
städerna. — Jag ville ut ur gränderna till de
breda, ljusa gatorna. Till att börja med —
sedan längre bort.
Det doftade unket i gränden. Det var trångt
och lökdoftande och mjukt under fötterna av
stinkande avfall. Gatuförsälj arnas gälla rop
ljöd på håll och helt nära, ett morgontidigt
dragspel tonade friskt och salt från ett öppet
fönster. Till butiken mittemot stod dörren på
vid gavel, och kommersen gick för fullt med
oljiga sardiner och långa, ljusa bröd. Jag
älskade de där bröden, och jag gick långsamt
förbi. Knapriga men varma och mjuka under
ytan — vita, mjuka och mättande. En låda
med granatäpplen stod lutad mot en vägg.
Längre fram lyste det gult av apelsiner, och
en liten melankolisk åsna kom trippande med
två väldiga korgar med färska grönsaker. Det
var ett överflöd på födoämnen och tomma
magar här i gränden. — Med en tonande
bakgrund av oändliga havsvidder kom ett utdraget
tutande nere från hamnen.
Ramblan var svidande vit av sol, och inne
i det vita ljuset levde glimtvis
blomsterståndens färger. De många svarta dräkterna och
kostymerna i det svidande vita gav intrycket
att någon dött, som var gemensam för alla.
Runt Columbus högt uppe på sin pelare skrek
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
