Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Thorsten Jonsson: Vintersöndagar med Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THORSTEN JONSSON
VINTERSÖNDAGAR
MED LUDVIG NORDSTRÖM
När man är ung, och när man hör hemma
i ett land som sluppit krig och revolutioner
länge, har man så liten träning i att förlora
vänner. Då det oväntat har kommit, kan man
bara sitta och titta ner med händerna
overksamma och känna hur innehållet i det
telefonsamtal som man blev tyst av, sprider sig
genom förnimmelser och funderingar, tills
man är ordentligt genomdränkt och tung av
sorgens blekningsvätska. Den känns som en
torrhet i halsen och som någonting långsamt
i lemmarna och den känns kring munnen. Då
har man en syssla som väntar på en: att tänka
över hur mycket det är som man kommer att
sakna.
Ludvig Nordström och jag hade kommit att
vara ganska mycket tillsammans det sista året.
Varje söndag under vintern satt vi i hans
arbetsrum — han alltid i den gula fåtöljen
mellan skrivbordet och balkongdörren, med
en Rio i det bruninrökta munstycket — och
pratade någon timme. Sen gick vi ut och
promenerade en stund. Somliga söndagar gick vi
runt halva Söder, andra bara från hans bostad
i hörnet av Nytorgsgatan och Folkungagatan
upp till Erstahöjden. Jag gick alltid till höger
om honom, därför att han såg dåligt på sitt
vänstra öga, och vi gick alltid ganska
långsamt. Han hade ett knä som brukade krångla,
och ibland hade han smärtor i magen, och det
var när något sådant satte åt honom som vi
bara gick upp till Erstahöjden. Ofta hade han
sovit illa under natten och klagade lite över
att han kände sig tung och trög eller
omtöcknad av sömnmedel, att det inte var
tillräckligt med liv i honom; det märktes ibland också
på en viss osäkerhet i hans rörelser, men på
hans samtal märktes det inte. Han talade alltid
uppfinningsrikt och stimulerande, och hans
tankar hade i vardagslag en plötslig, blänkande
rörlighet som när man ser ett fiskstim med
silversidor i solskenet.
Umgänget mellan Ludvig Nordström och
mig måste väl ha varit ett slags utbyte, fastän
jag har svårt att se det så. Han var ungefär
dubbelt så gammal som jag, och han hade den
mångsidiga livserfarenhet som kan komma
såsom ett resultat om man har rest mycket
och sett mycket och prövat sin reaktion inför
allt genom att formulera personliga teorier om
det. Av vitalitet, som aldrig ransoneras
rättvist, hade han fått en stor tilldelning, som han
bemödat sig om att förvalta. Han visste mycket
och mindes mycket, och han hade en ovanlig
förmåga att låta den han var tillsammans med
känna sig naturlig och få honom att plocka
fram det mera riktiga hos sig själv. Han var
snäll, och han kunde inte vara nedlåtande.
Något att lämna i utbyte mot det där hade
man ändå: att vara yngre. Ludvig Nordström
var ungdomlig, och får jag döma av de
dagböcker, som han lånade mig till läsning, bör-
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
