Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Knut Jaensson: Eliot som lyriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
ELIOT SOM LYRIKER
Eliot kan inte som Lawrence mot det ihåliga,
förbrukade och fördärvade sätta en "ny
livskänsla", men han kan lika litet fortsätta en
genom världskriget förstärkt
sekelslutspessimism i kända former. Därtill är de för slitna
och hans egenart för stor, hans
tomhetsupplevelse för intensiv.
Bara genom att vara lågmäld och frasfri kan
han göra allvaret i sin känsla rättvisa. Men
bara genom ett nytt "mönster" kan han
konstnärligt hävda sig, synas och betvinga. Genom
ord och tonfall som i sin nakenhet verkar
prosaiska och genom en raffinerad
regeneration av orden, genom motiv som har en
vardagslivets enkelhet och genom extraordinära
bilder, förvandlad komposition och skenbart
förryckta proportioner.
Eliots första diktsamling, "Prufrock and
Other Observations", är till synes ett dussin
flyktiga iakttagelser, nedkastade som i en
slarvigt förd dagbok med få annotationer.
Skenbart rör de sig om bagateller eller fixerar
några groteska situationer eller uppfylls som i
"J. Alfred Prufrocks kärlekssång" och "Portrait
of a Lady" av, som det förefaller, tämligen
betydelselösa detaljer, bevarade nästan
stenografiskt noggrant av det färska minnets
dagbok. Men man läser inte många rader förrän
man lystrar till. Det är inte bara bilderna som
är nya och biter sig fast och som, när de
försvunnit, lämnar efter sig minnet av långa och
oväntade perspektiv, det är framför allt intensi-
T. S. ELIOT: Dikter. Samlade och utgivna av Ronald
Bottrall och Gunnar Ekelöf. Bonniers 1942. 5:75.
teten i själva stämningsläget och det
egendomliga sätt på vilket den en gång väckta
stämningen fortsätter att eka, som frapperar.
Liksom bilderna med kraften hos en plötsligt
slungad sten genombryter minnets blanka
vattenyta och där länge efterlämnar sina
ringar, överrumplar formuleringen av själva
erfarenheterna genom sin tyngd, sin
koncentration och sin plötsliga kraft, stannar och tar oss
i besittning.
Innehållet i denna första diktsamling anger
grundtonen i hela hans produktion: en känsla
av tomhet som griper omkring sig, en djup
tveksamhet att ta plats på någon enda av livets
många brokiga karusellfigurer, en medkänsla
med de plågade offren för detta eviga
kring-snurrande och en, halvt anad, halvt viss,
förnimmelse av något dyrbart, ädelt, offrat:
I am moved by fancies that are curled
Around these images, and cling:
The notion of some infinitely gentle
Infinitely suffering thing.
Där finns också en stark antipati, en
väsens-fientlig olust inför det robusta köttets
själlöshet, tomhetens terroristiska självkänsla. Men
detta kväljande obehag, som enligt livets lagar
alltid måste ha något av hemlig eller medveten
avund i sig, har hos Eliot redan från början
berövats frätande bitterhet och genomlyses
av en stor, alltmera kosmisk filosofis milda
vemod. Döden är aldrig borta ur denna värld,
ja, förintelsekänslan är utpräglat stark. Men
om Eliots situation och väsen är besläktade
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
