Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Jag undrar om han inte rätteligen borde ha
stått även som medförfattare, ty åtskilligt av
vad han hade att säga verkade egen
tillverkning. Lagerwall är en gudomlig komiker och
allra bäst är han när han som här får spela
en om sin löjlighet lyckligt omedveten
renhjärtad idiot. Georg Svensson
Film
Timmerkungens son (Guds storm). Valentin
Vaala. Suomi-Filmi.
Det finns i finnarnas filmproduktion mycket
som påminner om den klassiska svenska
stumfilmen. Först och främst det gammaldags
"nationella" draget, som bevarat sig obesmittat
av moderna extravaganser, därnäst
naturlyriken, slutligen också den patetiska
människoskildringen och förkärleken för primitiva
miljöer. Detta ger den ett drag av äkthet mitt
i den tekniska valhäntheten.
Filmatiseringen av Lauri Haarlas roman hör
till denna genre. Det är tunga passioner och
mörka människoöden, som utspelar sig inom
ramen av en bröllopsfest. Timmerkungens son
har "sålt" sig till en rik flicka, som skall rädda
hans faders företag. Men hans hjärta är långt
borta. Det är hos en enkel flicka av folket, som
han lärt känna i de stora skogarna, där han
lett en timmerflottning över strida forsar och
förrädiska vatten. Gamla järtecken spelar in
i handlingen och ger den en prägel av
ödestragedi. Rolig är filmen inte. Men den fängslar
genom sitt allvar. Bakom fotografierna
skymtar man ett segt och sorgbundet folk.
Någon konstnärlig produkt är filmen
knappast. Scenariot är grovt tillyxat. Men där finns
en del vackra bilder från flottningsarbetet —
och vidare en rad pittoreska fysionomier, som
bidrar till intrycket av dokumentarisk
verklighetsskildring. En liknande äkthet finner man
också hos Olavi Reimas och Irma Seikkula,
som gör de bägge huvudrollerna i denna
ambitiöst syftande filmberättelse. Nils Beyer
Skuggornas hus (Ladies in Retirement).
Charles Vidor. Columbia.
Denna intensivt dramatiska viktorianska
thriller hör avgjort till de konstnärligaste
filmer som på länge kommit från Hollywood.
Den får sin speciella touche av ett surrealistiskt
artisteri som framträder redan i rubriceringen
av filmen: de medverkandes namn äro
inristade i halvförmultnade brädlappar och
förvittrade stenblock som fotograferats i det
dim-svepta marskland där Skuggornas hus är
beläget. Detta landskap med sin stämning av
systrarna Brontë är som en surrealistisk
målning med sina evigt avlövade, patetiskt
förvridna träd och buskar. Två tokiga systrar,
av vilka den gladlynta har en påfallande likhet
med Harpo Marx, bidra till intrycket. Den ena
uppträder helt meningslöst iförd en tubkikare,
den andras passion att från heden släpa hem
besynnerliga snäckor, trädgrenar och torr vass
bör tilltala en surrealistisk samlare av "found
objects". En lösperuk spelar en viss roll i
handlingen, det är också en liten detalj som för
tanken till Dali och Chirico. Men allt detta är
som sagt bara en stilistisk touche, det inre
dramat förblir huvudsaken och det berättas
med mycket suggestiv verkan. Den åtsnörpta,
starkt lidelseladdade Ida Lupino gör en
mästerlig studie av sällskapsdamen som för att
skaffa sina sinnessvaga systrar en fredad
tillvaro gör sig av med sin matmor (praktfullt
spelad av Isobel Elsom). Hon för sig med det
ödesbestämda brottets skuldtyngda värdighet
i verkningsfull kontrast till Louis Haywards
förslagne notoriske småförbrytare. Kampen
mellan dessa två bjuder kriminaldramatik av
andlösaste slag, det är som att bevittna en
strid på liv och död mellan en orm och ett
kattdjur. Man måste betvinga sina primitiva
reaktioner för att bli i stånd att lägga märke
till hur perfekt rent filmatiskt de spännande
momenten förberedas och spelas ut. Ida Lupino
har bland annat två scener när hon smyger
sig nedför en trappa, den ena gången för att
mörda, den andra gången när hon tror sig se
sitt offers vålnad, som man sent skall glömma.
Tre ha framför allt äran av filmen, regissören
Charles Vidor, fotografen George Barnes och
David Hall, som svarat för den konstnärliga
sidan av iscensättningen. Georg Svensson
Mannen och hans samvete (21 Days). Basil
Dean. Denham Films.
Denna några år gamla engelska film har en
utmärkt story, vars ingredienser hämtats från
en berättelse av Galsworthy. En man av god
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
