Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och "en bemantlad Leviathan", förklaras av att
poeten råkat illa ut för Stockholms
konsistorium på grund av en rätt oskyldig versstump.
Det är Steffen som har givit nyckeln till den
satiriska strofen (Samlaren 1896), och efter
honom har daterings- och lokalfrågan
behandlats av andra. Blanck har drivit dateringen
ännu ett steg framåt och på ett roande sätt satt
in dikten i tidssammanhanget. Det är
glädjande att en av våra finaste kännare av
sjuttonhundratalet har ägnat sig åt att belysa Bellman
ur vidare och väsentligare synpunkter än som
vanligtvis sker. Det får dock kanske inte anses
småaktigt att uttala sin förvåning över några
skönhetsfläckar som förväxlingen av
Fiskartorpet (vid Värtan) och Första torpet (vid
Brunnsviken), de dåliga och delvis
obegripliga texter som anförs av ett par
tillfällighetsdikter och det förflugna yttrandet att
Bellman 1790 "plötsligt blev den store poeten,
efter att ha gått omkring som en ganska
misslyckad rolighetsminister". För att kalla
författaren till bibelparodierna och många andra
skämt misslyckad, måste man ha överdrivet
stora krav på en "rolighetsminister". Den unge
Johan Gabriel Oxenstierna och inånga samtida
med honom var som känt inte lika svåra att
roa. Överhuvud är uppskattningen av de tidiga
epistlarna alldeles för låg. Säga vad man vill,
den våldsamma verven finns här och inte
senare. Finkeldoften och andra fräna dunster
får man ta på köpet, det kan inte hjälpas.
Av bokens essayer rör ytterligare fyra
svenskt sjuttonhundratal. Den som poet
hopplöst föråldrade Samuel von Triewald får sin
upprättelse som en storartad boksamlare med
inriktning på tidens radikalaste
upplysningsmän och fritänkare. Den ideologiska
spänningen mellan de båda skaldebröderna Creutz
och Gyllenborg, epikurén och stoikern, följs
genom ett par av deras mest kända dikter. Den
typiska konflikten klarläggs med en knapphet
och elegans, om vilka man skulle vilja bruka
det creutzska ordet "läcker". Mer tveksam i
valet av ord känner man sig inför en tredje
uppsats om Kellgrens "Cantate 1789", som
man med förvåning finner omtryckt här (med
tryckfel och sakfel exakt som förut), sedan
dess bevisning fullständigt smulats sönder i en
kritik av Bert Möller. Av essayerna om
ader-tonhundratalslitteratur stannar man vid en
intresseväckande studie över brytningen mellan
esteticism och moralism hos Heidenstam, vars
tes ligger i själva titeln: "Hans Alienus i
Vildandens värld" — en av författarens få
uppsatser om samtidslitteratur.
Den uppsats som ger den största
behållningen i boken har sparats till sist. Det är en
översikt över Sverige och den franska
litteraturen, där ett oerhört rikt ämne har pressats
ihop på knappa femtio sidor, utan att något
väsentligt har förbigåtts och utan att
framställningen har blivit ett livlöst kompendium.
Författaren har anspråkslöst sammanfattat sina
mångåriga föreläsningar i en knapp, levande
och lättillgänglig form. Att på detta sätt
skissera huvuddragen av det franska
kulturinflytandet från Ansgarius till Hjalmar Söderberg
måste kallas ett mästerstycke av elegant
koncentration. Det ligger något franskt både i den
klara grundritningen och i det omsorgsfulla
detaljarbetet med de många genomtänkta, fina
och fyndiga formuleringarna. Efter första
genomläsningen känner man på sig att man
kommer att läsa om uppsatsen både en och
flera gånger. Inte bara för ämnets, de många
intressanta faktiska uppgifternas och
synpunkternas skull. Det är något i själva sättet att
umgås med litteratur som berör läsaren
sympatiskt. Stilen har den intima ton som tyder
på livslång förtrogenhet, ett verkligt
personligt förhållande till ämnet, och en återhållen
värme, som skyr starka ord. Blanck visar sig
här och genom hela boken som en förnäm
humanist genom de ämnen han väljer och
framför allt genom den anda i vilken
de-behandlas. Nils Afzelius-
Filolog i örtagård
ERIK NOREEN: Från Birgitta tül Piraten..
Bonniers 1942. 5: 25.
Det är en ganska vanlig åsikt att poesien
vissnar ner och förintas om den utsättes för
forskningens eller intellektets ljus. Man får
hoppas att fördomen snart kommer att höra
till de föråldrade, så uppenbart falsk som den
är. Diktens förtätade och subtila språk tål
nog all den klarhet, kunskap och vakna
lyhördhet som står till buds. Ingen än så detaljerad
forskning kan hindra oss att uppleva det:
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
