Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
CAMILLA, MINNS DU MIG?
I
Vi hade det i alla fall ljuvligt den
sommaren. När jag kom hem sent om kvällarna smög
jag mig försiktigt genom trädgården och
hittade dig alltid någonstans i det ljumma
dunklet. Jag minns ditt fräcka zigenarskratt, din
irrande silhuett i vit klänning på den snåriga
stigen som löpte genom lövskogen bakom
huset, vindflöjeln i form av en amorin med
båge och pil på visthusbodens tak och
syrenerna som doftade sött och starkt. Någon gång
stod du bakom ett träd och iakttog mig och
skrattade tyst, medan jag lyssnade och spejade
och snodde runt vid minsta prassel i en buske.
Till slut hörde jag ditt spefulla skratt, ljudet
av knakande kvistar och gungande grenar samt
träffades plötsligt av en slungad grankotte eller
någonting annat; sedan kom du framstörtande,
lade bakifrån händerna över mina ögon och
omvärvde mig med gäcksamhet, ömma
kurranden, klänningsfras och billig parfymdoft,
andades ditt skratt i min nacke och bet i mitt öra.
Nu minns jag också det mörka fjunet på din
överläpp, dina glimmande ögonvitor, din
kurviga gestalt och din hesa, väsande röst.
Camilla, du gav mig rungande örfilar, ilskna nyp,
klöste mig och slog mig en gång i huvudet
med en brödspade, men vi hade det i alla fall
ljuvligt den där sommaren! När vi blivit
tillräckligt bekanta bjöd du mig öppet på middag
i det flugsurrande köket och gjorde inte alls
någon hemlighet av att jag satt i ditt rum och
knäppte på din gitarr, medan du serverade
grogg eller te och smörgås åt de två allvarliga
herrarna på verandan. Varför ville du så gärna
att jag skulle bli bekant med dem? Jag hade
ännu inte sett de där gubbarna på kvällen, men
jag såg dem ibland på söndagarna, när de
satt i sina djupa korgstolar på verandan, stötte
med käpparna i golvet och stirrade ut i
trädgården, medan svalorna flög och timmarna
och trädskuggorna långsamt skred över
gräsmattan.
När började det? Det har jag glömt. Jag
minns bara att jag lärde känna dem den tiden
på året då syrenerna blommade som bäst och
doftade som sötast och starkast. När såg jag
dig första gången, Camilla? Någon gång
mycket tidigt den våren. Jag minns bara ljudet
av dina höga klackar som närmar sig, när jag
sitter i ditt rum och väntar; och det minnet
kommer mig att vakna mitt i natten och slänga
undan moskitnätet och rusa fram till skåpet
och ta en djup klunk visky, bara för att
kunna sova igen. Jag har inte sett en vit kvinna
på över ett år, Camilla! När jag mitt i den
tropiska natten hör ljudet av dina höga klackar
närma sig, måste jag ta en djup klunk visky
för att få sova igen. Hur råkade jag dig? Det
minns jag inte, men jag minns att jag sent en
kväll genom ett öppet fönster hörde några ord
på spanska, medan syrenerna doftade och
svalorna flög av och an och fyllde trädgården med
sina lätta skrin. Det var en spanska av
omisskännligt sydamerikansk färg (vissa omständig-
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
