Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
såg in i herr Boströms bruna råttögon, i vilka
just då en hatfylld, obetvinglig vilja glimmade
till i ett dunkelt djup av hopplös melankoli.
Och det sista jag minns är den heroiska
borgerligheten i herr Lorentz grötiga stämma, när
han ser på sitt armbandsur och säger:
— Nu är klockan ett. Vi får teet nu. Vill
inte ingenjörn stanna och dricka te med oss?
Nej, jag hade inte tid att stanna och dricka
te. Vi skildes med många välgångsönskningar
och artiga fraser. Jag ser dem alltjämt så, som
jag såg dem ibland på söndagarna, när de satt
i sina djupa korgstolar på verandan, stötte
med käpparna i golvet och stirrade ut i
trädgården, medan svalorna flög och timmarna
och trädskuggorna långsamt skred över
gräsmattan.
Camilla! Vem blev det sedan som sent om
kvällarna försiktigt smög sig genom
trädgården och hittade dig någonstans i det
ljumma dunklet? Vem var det som under
resten av sommaren fick höra ditt fräcka
zigenarskratt, se din irrande silhuett i vit
klänning på den snåriga stigen, som löpte genom
skogen bakom huset? Vem satt efter mig och
åt middag i ditt flugsurrande kök? Vem satt
framdeles i mitt ställe och drack grogg om
kvällarna på verandan, medan gubbarna
pratade strunt och du bara lyssnade och stickade
och väntade? För någon blev det! Jag såg en
ung student samma dag jag reste, en välväxt
ung man, som stod på vägen och betraktade
dig med lystna ögon, när du gick över planen
mellan våra hus med rak och ändå slängigt
nonchalant hållning, svarthårig, brunögd och
med ett utmanande, gäckande leende, som än
en gång och än en natt kommer mig att slänga
undan moskitnätet och rusa fram till skåpet
och ta en djup klunk visky, bara för att kunna
få sova igen. Ja, det måste ha varit någon, för
du svarade inte på mina brev! Jag stannade
i Sverige i två långa år; jag hörde ingenting
från dig, såg heller ingenting i er ortstidning,
som jag regelbundet köpte. Ingenting hände
då under de där två åren, Camilla? Eller hände
det till slut? Jag reste i alla fall; jag kunde
inte konsten att vänta på den tiden. Nu sitter
jag här i min bädd bakom moskitnätet; och
mitt i den tropiska natten, tusentals mil ifrån
dig, hör jag det smällande ljudet av dina
höga klackar närma sig, så att jag måste ta
en djup klunk visky för att få sova igen. Jag
har inte sett en vit kvinna på över ett år,
Camilla! Nu känner jag åter den tunga, söta och
starka syrendoften, och nu hör jag gnisslet
från väderflöjeln, som hade formen av en
amorin med båge och pil och som alltid var som
en hälsning från dig, när jag såg den över
trädens toppar från fönstret i mitt rum i
bondgården.
Camilla, säg, minns du mig?
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
