Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Sven Stolpe: Mystik och politik. Aldous Huxleys nya bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYSTIK OCH POLITIK
Guds avsikter med människan som hennes
logiska motstånd och hennes passioner — båda
alltför ensidigt fixerade i västerländsk
människokunskap och pedagogik. — Vad som här
berörts hör till den mystiska
människokunskapens viktigaste element. Först sedan
isolerade — men märkligt samstämmiga —
mystiker och efter dem deras skarpsinniga uttolkare
vågat se denna skenbart harmlösa sanning
i ögat, har man börjat ana, på vilken väg
människan skall förmå tränga fram till sanningen.
Det räcker inte med att hennes diskursiva
förnufts alla ovidkommande invändningar bringas
till tystnad, det räcker inte heller med att hon
frigör sig från sina passioner och sitt
egen-intresse, sin jagvilja. Hon måste dessutom göra
sig till herre över sig själv, minska hela det
automatiska spelet av psykofysiska reflexer,
som gör henne till en automat, långt under det
mänskligas plan. Först då kan hon börja ana
det stora målet.
Huxley uppvisar i ordalag, som för tanken
till en av Paul Claudels mest berömda
dia-triber, hur man under adertonhundratalet
accepterade olika former av "Ersatz-mystik"
i stället för det enda nödvändiga — själens
kontakt med den innersta verkligheten; han
nämner som exempel Wordsworths
naturmystik, Whitmans sublimerade sexualmysik,
den stora patriotiska poesiens
nationalitets-och blodsmystik — från Fichte till Kipling
och Barrès. Det hör till det tragiska i
västerländsk kultur, att så många viktiga framsteg
i människokunskap, så många redan gjorda
vinningar, av olika skäl kommit att försummas
och glömmas. Till de eviga värden, som de
flesta av oss aldrig kommer i kontakt med, hör
framför allt den stora mystiska litteraturens
kunskap om och analys av människosjälens
väg till enhet med Gud.
Man misstar sig alltså fullständigt, om man
tror, att den mystiska värld, som François
Leclerc kom i kontakt med, var förvirrad och
utmärktes av känslogrummel. Tvärtom: under
utomordentligt skarp kontroll sovrades där de
mystiska grundupplevelserna — det falska eller
halväkta rensades hänsynslöst ut, och briljanta
hjärnor ordnade erfarenheterna till ett
sammanhängande system. En bland dessa
systematiska framställningar är Benet of Canfields
"The Rule of Perfection", en metodisk
anvisning om hur människan under sitt dagliga liv
steg för steg kan höja sig över sin individuella
begränsning för att till sist nå den fullkomliga
renheten. Man skall emellertid inte tro, att
Benet of Canfields syfte var att skapa ett släkte
av inåtvända drömmare. Vad han ville påvisa,
var tvärtom, att det vardagliga aktiva livet
i hög grad kan tjäna kontemplationen, och att
kontemplationen förmår animera och stimulera
det aktiva livet. Det är denna grundinställning
som förklarar de stora mystikernas — även
till exempel Birgittas — brinnande
verksamhetsiver. Problemet är hur man genom vad
Huxley kallar "active annihilation" skall kunna
leva samtidigt i den tidliga och den tidlösa
världen, samtidigt bland människor och med
Gud.
Huxley beundrar mycket Benet of Canfields
metod. Men samtidigt sätter han in sin egen
kritik. Huxley är övertygad om att den
mystiska gudsupplevelsen är tillvarons enda
verkliga essens, och han följer de stora mystikerna
med en utomordentlig vördnad, som han inte
ägnar många andra företeelser i tillvaron. Men
han har sitt eget begrepp om mystik. För
Huxley är den genuina mystiken uppgåendet
i den opersonliga andliga verkligheten. Så fort
han stöter på en mystik, som talar om att den
högsta verkligheten är en person, ryggar han
tillbaka och misstänker orenhet. Det är därför
klart, att han föredrar den indiska mystiken
framför den genuint kristna; han sätter fingret
på den farliga punkten, när han visar upp, att
för Benet of Canfield är det ofta icke det
gudomliga som skall göras till föremål för
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
