Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Gunnar Brandell: André Malraux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MALRAUX
kraftiga opiedoser för var dag skiljer sig
alltmera ifrån men samtidigt betraktar med allt
större förståelse och en alltmer inträngande
psykologi. Då till sist också sonen är död,
återstår inte längre någonting som binder
honom vid tillvaron; han är ren ande och kan
obekymrad om världens gång vid röken från
sina pipor tränga allt längre in i det
mysterium som är människans liv och död... Han
har nått värdigheten på en annan väg än
handlingens: genom den intellektuella
klarsynen. Men Malraux antyder att den djupast
verkande orsaken till hans lugna upphöjdhet
i själva verket är drogen.
Baron Clappique, med alla sina kuriösa
historier och sina parodiska Kasperfasoner,
kan också på sätt och vis ses som ett exempel
på den sorts värdighet, som består i fullkomlig
frihet från alla mänskliga band. Han vinner
den genom sin mytomani, som tillåter honom
att vid varje tillfälle dikta sig ett nytt
häpnadsväckande förflutet — en baron Münchhausen,
för vilken det dock är lika viktigt att han själv
tror på vad han säger som att åhörarna gör det.
"När han sade att han skulle ta Uvet av
sig, trodde han inte på det; men eftersom hon
trodde på det, trädde han in i en värld där
sanningen inte längre existerade. Det var
varken sanning eller lögn, det var upplevt."
När han föresatt sig att varna Kyo Gisors
för en polisrazzia, som skall äga rum samma
kväll, dröjer han sig kvar på en spelklubb tills
det är för sent. Och då han själv fått en
varning att han bör bege sig ifrån Shanghai inom
ett dygn gör han ingenting för att rädda sig.
Först då han får idén att klä ut sig till sjöman
och sålunda lirka sig ombord på en båt som
skall gå till Europa, börjar han intressera sig
för sitt eget öde. Han kan leva sitt liv endast
på samma sätt som en skådespelare spelar en
roll. Men Malraux är inte benägen att godta
denna sorts värdighet, ännu mindre än Gisors’:
"Clappiques lidande var oberoende av honom
själv, som ett barns: han var inte ansvarig;
om det kunde bryta ned honom, så kunde det
inte ändra honom. Han kunde sluta att finnas
till, försvinna i en last eller en monomani, men
han kunde inte bli en människa."
Dessa två personer, den gamle Gisors och
Clappique, gör mycket för att fördjupa
perspektivet i "La condition humaine" och höja
romanens konstnärliga nivå. Ingendera hör
hemma i handlingens värld, och möjligen hör
deras förekomst ihop med att Malraux vid
denna tid hade sina kinesiska upplevelser
ganska långt bakom sig och hade skaffat sig
förbindelser och intressen i det litterära Paris:
det vore inte alls orimligt att se Gisors som ett
porträtt av André Gide och Clappique kanske
av Jean Cocteau. I varje fall är dessa typer
europeiska, intellektuella och litterära på ett
annat sätt än de revolutionärer, vilkas historia
skrivits av polisen i Moskva, Kanton och
Singapore. Emellertid blir varken Gisors eller
Clappique någonsin ett verkligt alternativ för
Malraux’ egen livskänsla; han förblir en
dyrkare av handlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
