Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
om vår tid intet ont anande människa. Den är
så att säga en primör. Men från den stängda
staden där inne når en också via Osbeck andra,
mer själiska dofter, till exempel i denna passus,
som med sina missuppfattningar,
förvanskningar och sin lutheranska yverborenhet trots
allt låter ana något av innebörden i Lao-Tses
lära, mig veterligt för första gången på svenska:
Den första Secten är Taotse, och dess instiftare
Daokiun. Hon består däruti at göra sig ledig ifrån
alt det som förstörer siälens ro, lefwa fritt utan
bekymmer och aldrig tänka på det som är förbigångit,
ej heller fråga efter någon kundskap om det
til-kommande, de updickta sig andar som ej äro
under-gifne det Högsta Wäsendet, äfwen en del af deras
gamla Konungar, m. m. De räkna det för en
galenskap at köpa lycka åt andra, om de därigenom
förlora något av sin egen ro. De skryta af en läkedom
emot döden, på det aldrig någon dödstancka må
oroa dem.
Osbecks röst är vardagligt lågmäld, ibland
med en viss torr humor. Det är först sedan
man lärt sig höra de diskreta nyanserna i den
som hans omgivning stiger fram och något
av den gamla sjösagan blir levande. På den
sedan urminnes tider av sköldpaddor och sedan
Dampiers och andras strandhugg av "råttor
i myckenhet" och utmärglade getter befolkade
Asunçion, där sedlighets- och andra grova
förbrytare brukade landsättas att leva elie dö bäst
de gitte — "Obehageligare ort har jag aldrig
sett i werlden" — upptäcker han detta, kanske
av någon bretagnare resta sj ömans-kalvarium:
På hela högden, hwarken ned omkring eller ofwan
på, war icke et enda gräs; utan öfwerst, där luften
war rätt kylande, stod en 3 famnars stång fastbunden
med tåg på sidorna och liner at hissa up flagg med.
Härpå woro hängde 2 kors, det nedre af trä, på
hwilket war utskurit INRI, och knappt en famn
ofwanföre war fastsatt et mässingskors, med en
Fransösk inscription wid dess fot af år 1748 den
15 Novemb. som ej kunde läsas ned på backen. På
stången och Trä-korset woro inskurne åtskilliga
namn och årtal.
Det ger en fläkt av för evigt anonyma
öden. Och bakom de lakoniska notiserna från
veckorna och månaderna i rum sjö anar man
honom själv. Man hör det ödsliga suset i
riggen och anar den isolerade forskarens blick
över de enformiga vidderna, hans ständigt
efter minsta tillfälle gripande intresse, hans
saknad av intellektuell förströelse på ett skepp
där det förmodligen efter Ostindiska Compag-
niets vanor gick högtidligt till, så att
super-karg och kapten inte ansåg sig kunna
meddela sig med varann å ämbetets vägnar annat
än brevledes.
När man läst Osbeck ett par gånger har man
gjort bekantskap med en människa. Inte så att
han skulle vara vad man kallar psykologiskt
intressant, inte heller så att han är historiskt
märkvärdig — som person. Han är varken
kung, hjälte eller vetenskaplig galjonsfigur
utan någonting i litteraturen sällsyntare: en
vanlig vardagsmänniska som troligen inte
skulle ha lämnat ett skrivet ord efter sig om
han inte haft vetenskapen som förevändning.
Som han går och står i sin förmodligen bruna
syrtut, "tarvlig", för att tala tidens språk,
anspråkslös, redlig, noggrann och en smula
tungfotad träder han ovanligt plastiskt fram ur
bokens sidor, och hans bok är den grova
stra-malj på vilken läsaren kan brodera vidare om
han vill — som sjöäventyr har den i alla fall
förtjänsten av att vara helt och hållet verklig.
Han har dock upplevt det som är hela livets
armod och rikedom: att under färden över
enahanda vatten se de hemlighetsfulla länderna
glida förbi, att snudda vid dem utan lov att
gå i land. Den tonen hörs på flera håll i boken,
men framför allt i citatet nedan — från
ankomsten till Java, som nåddes efter fyra
månaders oavbruten seglats från Cadiz.
Jul. 14. Klart och liten wind. Klåckan 4 f. m.
fans ingen grund med 90 famnars lina.
Klappers ö sågs i dagningen ONO.
Java hufwud NNW Vt W och kl. 9 NtW ifrån oss,
passerades kl. 10 f. m. Detta höga kullriga bärget eller
backen kallas annars allmänt efter Ängelsmännen
Java head, eller ock Pico af Prins Eyland, som man
utresan har på höger wid ingången til Java och Nieu
bay, som är den första redden uti Stråt Sunda.
Bärgen lyste rödbruna. Näst Java hufwud är ein
udde, som helt nära passerades, hwarest man ser
landet öfwer alt med löfträn tät betäckt, likt hela
den sidan af Java wi tilforne efterflögt. Landet längre
in syntes alt högre och högre, och de store palmträn
på desse åsar räckte längre up uti skyn än jag nånsin
sett annorstädes. På somliga ställen, fast än rart,
syntes ibland dessa täta skogar små af örter
gult-lysande slätter, som alt gaf landet et makalöst
utseende; men oroade mig alt mer och mer, då jag
icke fick landstiga, utan liksom en hungrig allenast
se maten på långt håll. Det var rätt nöjsamt på
däcket om natten; där blefwo wi wederqwickte af
den angenäma luckten, som trän och örterna så
ömnigt gåfwo ifrån sig.
Gunnar Ekelöf
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
